Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Real Estate
Days, 2011
Skivbolag: Domino
Av: Fredrik Andersson
Publicerad: 2011-12-07
Hemsida: myspace.com/realestate

Ännu ett gäng Pitchfork-skyddslingar vars främsta kulturella funktion är att än en gång befästa The Byrds’ omistliga influens på indierockscenen. Så långt allt gott, men varför ska man behöva vara nyskapande hela tiden, speciellt när det låter så bra som det gör om Real Estate?

Bandet härstammar från New Jersey (vilket tack och lov inte hörs) och har till dags dato två fullängdare i bagaget, varav den senaste är den nu släppta ”Days”. Det rör sig alltså inte om någon kioskvältare och det finns inget nytt att hämta i detta jämntjocka fluff av klingande reverbgitarrer och luftigt slöa sångmelodier. MEN, till skillnad från så många andra samtida gitarrpopderivat lyckas Real Estate med den svåra konsten att vara bra.

Skälet till detta är tredelat; för det första är låtarna välskrivna och melodierna genomtänkta och catchiga. För det andra vet de att använda sin instrumentarsenal på ett lika intrikat som smakfullt vis. Två, ibland tre, gitarrer som på ett i dessa dagar särdeles intelligent vis väver samman ackord och melodislingor utan att hänfalla åt simpelt halvdistat skrän. Här finns ingen distpedal så långt örat når och bara det är ett tecken på att de faktiskt tagit sig tid att lägga ned möda på arrangemangen.

För det tredje låter de minst lika mycket Hollies som Byrds, vilket skall tolkas som att det är lika mycket britpop som folkrock som utgör krypgrunden till bandets tillbakalutade sound. I en rättvis värld skulle de vara minst lika kända som de överhypade Fleet Foxes, men Real Estate är antagligen för bra för att riktigt nå ut. Albumet i sig är som sagt jämntjockt och höjdpunkterna når inte mycket högre än den alltjämt höga medelnivån, vilket förvisso borgar för en njutbar lyssning.

Några spår höjer sig dock en aning; inledande Easy och den senare Municipality låter som REM i sina sextiotaligaste stunder och de smeksamma Green aisles och Three blocks vaggar fram i skön dreampop-anda (tänk Beach House). Nyss nämnda Fleet Foxes bör även se upp för It’s real som klår det mesta det bandet gjort med sin ”ooooh”-refräng, inte minst eftersom Real Estate därutöver lyckas ingjuta en befriande optimism i denna en av de mest upplyftande låtarna på plattan, till skillnad från den påmålade melankolin hos de förstnämnda.

Annars är de med en noslängd bästa spåren förlagda till mitten; Out of tune är så britpoppig att det gör ont, och Ray Davies kan och bör glädja sig åt att hans varumärke ännu färgar av sig. Den instrumentella Kinder blumen demonstrerar därutöver allt det jag nämnde om intelligenta gitarrarrangemang med sin nästan löjligt simpla men ack så träffande melodi som loopas om och om igen.

Föga nyskapande men en för dagen ovanligt välarrangerad och -producerad gitarrpopplatta som tack vare just detta sticker ut i mängden. Jag vågar nog bannemig påstå att den kandiderar som årets bästa indieplatta om inget hinner hända innan året är till ända, och det är inte varje dag man får anledning att säga det!