Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Fleet Foxes
Way Out West, Göteborg
2008-08-09
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-08-13
Hemsida: myspace.com/fleetfoxes

Jag är fortfarande sjukt bitter över att jag missade Band of Horses när de lirade på Accelerator tidigare under sommaren. Allt tack vare Stockholms jävla tunnelbanesystem. Det finns ju bara ett skägg i den här genren, och det tillhör Ben Bridwell. Eller? Robin Pecknold har skägg han också, och frågan är om jag inte får omvärdera min situation och måste kora ett nytt favoritskägg, för Fleet Foxes på årets Way Out West är något i hästväg.

Mönstret känns igen. Det är Seattle och americanadoftande myspop, jag förstår inte riktigt varför, men just den kombinationen har visat sig oslagbar på senare tid. Är det inte just Band of Horses så är det Grand Archives, som har ett ursprung i Band of Horses, och nu då Fleet Foxes. Samma genre men ändå inte, alla är de lika bra och säregna på sina egna sätt.

Det verkar som om det är fler som tycker precis som jag, tältet där de snabba rävarna ska spela är tämligen välbesökt, trots att Göteborgssonen Håkan Hellström spelar på den största scenen. Håkan må vara förknippad med svallande känslor, men Fleet Foxes kommer inte långt efter. Publiken är inte sen att hänga på och visa sin uppskattning, stundtals råder rena hockeystämningen inne i det stora blåa tältet. Till slut skakar bara Robin Pecknold på huvudet och ler, ”Tack ska ni ha, verkligen. Ni är så snälla”.

Man ger och man får tillbaka, det är väl så det funkar? Fleet Foxes ger så det svämmar över, överallt; White Winter Hymnial är alldeles särskilt fantastisk. Robin Pecknolds röst skälver som poröst glas men rymmer ändå en styrka av stål, allra bäst blir det när Pecknold skippar gitarren och ger sig ut på a capellianska utflykter, då är gåshuden inte långt borta. Debuten heter samma sak som bandet, införskaffa snarast.