Joyzine

[stäng]

Intervju

Anders Tengner

När Sverige var ett Sovjetunionen light under 70- och 80-talet och musikklimatet var därefter introducerade Anders Tengner nymodigheter som New Wave of British Heavy Metal och pudelrock i de svenska folkhemmen genom sina reportage och intervjuer, där han kom artisterna väldigt nära. Idag är han tjenis och du med Alice Cooper och Ian Gillian och släppte i våras den självbiografiska historieboken ”Access All Areas” där han avhandlar sina möten med svenska och internationella rockstjärnor.
Joyzine tog ett snack med den gamle musikreporterräven och ämnen som Okej och hjärtekross mitt under bokarbetet kom på tapeten.

Vid intervjuns tidpunkt är en tredje upplaga av ”Access All Areas” på väg att tryckas. Den kom ut i handeln i maj, men har redan sålt som smör och även fått goda recensioner till Anders stora förvåning.
– Ja, jag kommer ju från en tidningsvärld där Okej sågades med fotknölarna, det var en skit-thrashig tidning ansåg man. Men ändå fick boken jättebra kritik på Aftonbladets kultursidor och i Sydsvenskan. Han recensenten på SVT rekommenderade den också som en av årets bästa sommarläsningar!
– Jag har även skrivit den mer för en vuxen publik än så som jag skrev för Okej. Jag har för första gången skrivit en berättelse i romanform, även om den handlar om mig.

”Jag tappade nästan livslusten”
Under åren som gått, har Anders hamstrat och sparat sina verk; allt från tidiga bandade intervjuer (”inte allt, för det fanns en tid under 90-talet då jag spelade över alla pojkbandsintervjuer jag gjort”) till hela magasin och tv-program som han figurerat i. Samlarmanin hade funnits sen barnsben. Många hade då tjatat på honom att han måste ge ut detta i bokform.
– Men jag såg bara ett oöverstigligt berg av research och logistik och kunde inte frigöra tid för det, för jag måste ju jobba och få in pengar. Sedan var Andreas Carlsson (f.d Idol-jurymedlem och känd poplåtskrivare /förf. anm) hos mig och käkade middag. Han är ett riktigt gammalt rockfan från början och sa ”du, jag har hört att du har så mycket grejer kvar, kan vi inte gå ner i din källare och kolla på lite rockminnen från 80-talet?”. När han såg alla kartongerna och började kolla på bilderna, stod han och hoppade som en pojke.
– Han ringde då upp sin förläggare på Norstedts och sa ”jag är hos Anders Tengner och tittar på en rockskatt som jag inte sett maken till! Du måste släppa en bok med Anders!”. Så redan nästa vecka hade jag möte med henne och hon köpte konceptet rakt av. Jag fick ett förskott som gjorde att jag kunde börja jobba med det här.
Boken är inte bara en berättelse om Anders möten med så skilda band som svenska kultrockarna Heavy Load till ett ungt och hungrigt Bon Jovi i början av sin karriär, utan också mycket en berättelse om Anders Tengner.
Personliga händelser som när Anders förlorade svendomen och hans första steg inom musikreporterskrået tas också upp.
– Ja, det var en tanke att man skulle få lära känna den här killen bakom intervjuerna. Många som läst boken har säkert också läst mina artiklar och följt min väg genom hårdrocken under lång tid, men de har ju inte träffat mig och känner inte mig. Så tanken var att berätta vem jag är, vad jag varit med om och hur det kom sig att jag faktiskt hamnade där jag hamnade, utan någon journalistisk utbildning. Det var väldigt kul att delge små kakor ur livet, både med- och motgångar och relationer jag haft. För dem har präglat mig väldigt mycket, speciellt för att jag blev lämnad av min fästmö under pågående arbete.
Det plötsliga och enligt Anders oprovocerade uppbrottet från fästmön Maja Ljungberg, trummis i The Models, avhandlas relativt kort i boken. Men det förstörde hösten för Anders och vid intervjun var det snart ett år sedan hon ringde och gjorde slut. Under den tiden har varken Anders, Majas band, familj, vänner eller övriga fått någon förklaring till varför.
– Jag fick skrota flera kapitel och stuva om för jag tappade livslusten ta mig fan, berättar han och även fast Anders under intervjun berättar om uppbrottet på eget initiativ märker man smärtan i rösten.
– Jag har aldrig blivit så knäckt över någonting i hela mitt liv som att förlora en kärlek som jag litade på, och inte på något sätt hade en anledning att tvivla på. Hon lämnade mig med orden ”jag älskar dig mer än någonting annat” och sen ringde hon upp och dumpade mig utan förklaring. Det var väldigt hårt, kallt och cyniskt gjort av henne.
Anders valde att gräva ner sig i arbetet med boken för att få undan tankarna, men han fick svårt att hitta känslan i texterna och vardagslivet blev också en kamp. Den svåraste tiden varade under två månader innan han kom igång igen. Han berättar vidare att han och Majas anhöriga börjat misstänka att ”hon inte mår så bra” och han hoppas att de snart får svar.
– Det känns nästan som ett självmord utan ett brev. Man står med så otroligt många frågor; hur kan en människa göra så här, efter två år och förlovning, från en dag till en annan bara vända på klacken och aldrig tilltala mig igen? Utan bråk, det fanns ju ingenting som indikerade att det skulle ta slut, berättar Anders med uppeldad stämma som spricker upp i ett uppgivet skratt.

Anders Tengner ”Jag jobbade aldrig för något granskande organ”
Ironiskt nog med tanke på branschen han rörde sig i, höll Anders sig både trogen till de tjejer han då var ihop med och aktade sig att köra ner näsan i några pulverhögar. Det har funnits många möjligheter och hade Anders velat hade han kunnat skriva sin egen ”The Dirt”. Men han har högaktat kvinnorna han varit tillsammans med och det närmsta han kommit droger var när han och Ronnie James Dio delade en marijuanacigarett.
– Men banden satt inte heller öppet och drog i sig. De här riktiga partyna blev man bara bjuden till ifall man själv höll på med droger. De gillade mig och tyckte att ”Anders är okay, han gör inte droger så då ska han inte med på den här festen”. Så jag hade säkert fått se och uppleva mycket mer om jag själv hade drogat, men det ville jag inte. Narkomaner vill ju bara umgås med andra narkomaner.
Idag har Anders fortfarande tät kontakt med flera av banden han intervjuat och flera ser honom som en god vän.
Alice Cooper gav Anders dotter en nalle i present med hälsningen ”from uncle Alice” och han har varit hemma hos Deep Purple-sångaren Ian Gillian flera gånger. Anders säger dock att han ändå aldrig drog sig för att exempelvis kritisera deras skivor om de inte höll måttet vilket de respekterade eftersom han ändå var musikjournalist.
– Man kan även kritisera en god vän utan att det ska vara något konstigt. Jag jobbade heller aldrig för något kritiskt granskande organ. Okej var inte heller något fordon för att granska och navelskåda, vi var fansens förlängda arm som skulle referera från turnéer och konserter. Det gjorde det mycket enklare för mig att bli kompis med dem. Det hade kanske varit svårare om jag jobbat på Expressen eller DN.
Okej var dock (ö)kända i skivbolagsbranschen som en av de ”jobbigaste tidningarna att ha att göra med”, då de motsatte sig krav som ”endast foto under de tre första låtarna” och faxa frågor i förväg. Så även fast deras mål inte var att granska branschen, så höll de ändå enligt Anders integritetsflaggan högt.
– Jag tror att jag som journalist fick ut mer av artisterna tack vare att jag kom de nära och de litade på mig. De flesta tyckte inte om journalister. Jag var ändå ”inne där” och fick ta del av väldigt mycket mer som jag kunde vidarebefordra till mina läsare. De sa heller aldrig ”det här får du inte skriva om” utan det var möjligen min egen självcensur som trädde i kraft ibland, då vissa historier inte hörde hemma i en tidning för 13-åriga tjejer.
Även om hårdrock alltid legat Anders varmast om hjärtat och det var den musik han profilerade sig mest med skrev han mycket om både synth- och popmusik.
– Jag träffade Howard Jones och Depeche Mode, var på turné med Carola och Lena Philipsson. Jag gillade schlager till och med! Sedan tyckte jag det var roligast att åka på turné med Kiss och Deep Purple, för det var det jag gillade mest. Det var inte lika kul att gå ut och ta en bärs med Herreys.
Anders har efter Okej-tiden fortsatt hålla sig sysselsatt, med både frilansjournalistik för antikvitetstidningar och promotionarbeten åt Hitworks. På frågan om han någonsin ångrat något karriärdrag, svarar Anders att han ångrar mer att han inte drog vissa saker mer till sin spets som exempel mer TV-program.
– Jag kanske skulle vågat hoppa av Okej tidigare och satsa stenhårt på något annat och byggt. Det var så lätt att vara kvar då jag älskade det jobbet.
– Det enda jag tycker är trist, är att jag inte fick någon intervju med Madonna och Michael Jackson. Hade jag fått det, så hade det fan varit komplett!