Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Declan de Barra
A Fire To Scare The Sun, 2008
Skivbolag: Black Star Foundation
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-04-28
Hemsida: www.declandebarra.com

Omslaget, ett rasande snyggt sådant dessutom, för tankarna till Devendra Banhart. Musiken påminner i stunder inte så lite om Devendra Banhart. Irländske Declan de Barra är utseendemässigt dessutom i gränslandet av Devendra Banhart. Jag gillar verkligen Devendra Banhart. Upplagt för succé?

Nja, riktigt så enkelt är det ju trots allt inte med musik. Tyvärr lever de Barra inte upp till de förväntningar som premisserna ovan givit. Han försöker, med ett ganska variationsrikt album där lugna, folkinspirerade låtar ändå är huvudingrediensen tillika behållningen. Inledande Until the morning comes är som en vemodig, latinamerikansk klagomur utsmyckad med vackra strofer om ömhet och kärlek. Beautiful one går i samma riktning och jag tänker att den här mannen verkligen tycks ha ett stort hjärta.

Sedan finns det spår som 57 years som sticker ut med sitt annorlunda tempo. Den känns rätt väl inspirerad av White Stripes eller kanske snarare av en sologående Jack White. De Barra lyckas dessutom att både yla i rätt stor utsträckning och samtidigt göra det på ett balanserat och positivt sätt. Men dessvärre går många låtar bara förbi utan att lämna några intryck och skivan känns fortfarande anonym efter tre-fyra genomlyssningar. Det irländska återfinns i form av fioler på ett par låtar, men härkomsten blir aldrig riktigt tydlig. Något som faktiskt är rätt synd, för lite mer särprägel hade inte skadat.

Variationsrikt är det, även om klassificeringen skulle vara ”flummig folk” eller mer välbeprövade ”singer/songwriter”. Tyvärr varierar också kvaliteten mycket och det är verkligen upp och ner, mest ner, med för mycket musik som står still på samma ruta. Det är en platta som säkert lämpar sig bra en sen höstkväll med varm choklad, men inte annars. Declan de Barra har absolut rösten för storverk, men visar det för sällan på ”A Fire To Scare The Sun”. Han tilltalar ändå på något plan, vilket gör att jag gillar skivan mer än vad jag spontant känner efter ytterligare en genomlyssning där det mesta av innehållet redan förträngts. Samt gillar den där rösten. Och konvolutet.