Joyzine

[stäng]

Intervju

Adam Heldring

År 2006 bröt Adam Heldring upp från uppväxtorten Eskilstuna och flyttade till New York. Det blev starten på en musikalisk resa som nu kulminerar med debutalbum ”Mount Foreverest”. För Joyzine berättar sångaren om att vara ärlig, tiden i den stora staden och sin tacksamhet till Kent.

Adam Heldring är bra på att prata. Under den knappa halvtimme jag har honom i luren snackar han i ett. Han vänder och vrider på orden, tänker efter och formulerar om lika ofta som han svävar iväg i långa utläggningar med både två och tre stickspår. Det är med andra ord en bra svada som kommer, men det finns en viktig skillnad mellan Adam och sådana som ofta kallas för pratkvarnar eller viktigpettrar. Sångaren pratar inte bara för pratandets skull utan tycks ha en hel del att säga. Något som också går igen i den musik han nu lanserat på debutalbumet ”Mount Foreverest”.
– Jag tror att det är alldeles för många band, och stora artister också för den delen, som är väldigt tända på sig själva och idén om att man kan göra musik själv, men jag tror att om man ska ta upp folks tid och de ska betala för att gå på ens konserter då måste man se till att verkligen ha någonting att säga. Det är något som jag tycker är viktigt och värderar väldigt högt, konstaterar han.
Själv huserar sångaren i ett fack som av slentrian gärna etiketteras som singer/songwriter och gör sitt bästa för att sticka ut med hjälp av ärlighet och sina uppriktiga texter.
– Personligen har jag gjort en poäng av att det ska vara personligt, att det ska vara något som betyder mycket. Däremot ska man ju inte överskatta hur intressant man själv är. Det finns någonslags Facebook-sjuka där alla ska uppdatera sin status hela tiden. Alla kan uttrycka sig hela tiden, innan man hunnit tänka ut någonting att säga. Hela det här att ”nu står jag och borstar tänderna”, ”nu ska jag gå och lägga mig”, det kan jag känna är lite ointressant. Det handlar inte bara om att berätta om sig själv hela tiden, men allting som sägs ska ju sägas med någon slags budskap på något sätt.
Men samtidigt som det självbiografiska hela tiden ligger väldigt nära till hands är Adam Heldring noga med att poängtera att det inte på något sätt handlar om att han är egocentrerad.
– Min musik handlar inte om att jag bara måste berätta om mig själv. Det jag har är min historia och det är den jag försöker lyfta fram. Om man försöker skriva för allmängiltigt, om man försöker skriva för hela sin generation tror jag att det lätt blir urvattnat. Jag tror att det är svårt att säga något viktigt på det sättet. Det är genom att vara personlig som man kan säga något som faktiskt räknas.
– Det jag har att tillföra är hur jag ser på världen och just min kombination av erfarenheter. Det var någon som sa att det är konstigt att historier bara händer dem som kan berätta dem och på något sätt tror jag på det. Det handlar inte bara om att man är med om jättesaker, utan att man förstår vad som är viktigt, ”aha det här som hände just nu det kanske är någonting som är centralt för mig”.

New York, New York
Historier händer bara dem som kan berätta dem ja. Det är en sanning som är ack så närvarande om man tar en titt på historien av berättande låtskrivare och liksom många av de stora är Adam Heldring knappast killen som sitter hemma och väntar på att något ska hända. Han tar saken i egna händer.
– I och med att jag varit med om saker och med flit satt mig i situationer där jag är med om historier har jag saker att säga, konstaterar han.
År 2006 tog Adam sitt pick och pack och lämnade den trygga uppväxtorten Eskilstuna för att uppleva stora vida världen och bosätta sig i gigantstaden New York. Inte konstigt att inspirationen flödade bland skyskraporna.
– Projektet med ”Mount Foreverest” startade med att jag flyttade till New York, förklarar sångaren och gör en tankepaus innan berättelsen fortsätter:
– Staden är ganska central på den här skivan, men det är en klassisk clash i konsten över huvud taget, staden mot naturen. Speciellt i takt med att allt blir mer teknikbaserat. Det är någonslags reflektion på samhället.
– Det som är så häftigt med riktiga stora städer är att de är en kokande kittel av alla möjliga kulturer, att det finns musik och konst och dans på samma plats. Mycket handlar om någonslags perspektiv på min uppväxt och min hemstad Eskilstuna i kontrast till den här jättestaden.
Adam växte upp i en stillsam villaförort till den södermanländska staden och det känns inte särskilt långsökt att tänka att han ser Eskilstuna och New York som tydliga motpoler. Men så ligger det inte riktigt till.
– Det handlar inte bara om skalan stort och litet utan kanske mera om att det händer väldigt mycket på samma gång och är en extrem explosion av intryck på en plats som New York medan allt sker i ett lite lugnare tempo i Eskilstuna. Det är klart att under min uppväxt kunde jag uppleva att jag kom från en ganska liten plats och för att bli någonting på riktigt så måste jag ut i världen och ta del av det som verkligen hände. Men med lite perspektiv på mig själv kan jag nog se att det är en naturlig resa som de flesta gör. Kommer man från New York kan man nog behöva se någonting annat också, men det finns slående mycket likheter också. Jag bodde i Brooklyn och de delar där jag bodde var gamla industrikvarter och Eskilstuna är en gammal industristad så att snarare slogs jag av likheterna än skillnaderna.

Tack Kent!
Något annat de två städerna har gemensamt är att de är hemvist åt gigantiskt stora och hyllade band. I New York så många att det bara blir tjatigt att börja lista dem, i Eskilstuna ett enda specifikt – Kent.
Adam Heldring får ursäkta, men när det pratas musik och hans uppväxtort förs på tal är det knappast hans namn som står högst på agendan.
– Kent har haft extremt stort inflytande på Eskilstunas musikliv, medger han. Men snarare attitydsmässigt än rent musikaliskt.
Hamnar man som musiker från Eskilstuna automatiskt i någon form av ofrivillig Kent-skugga?
– Nej tvärtom, jag är oerhört glad och tacksam över att Kent kommer från Eskilstuna. Framförallt har de fått människor som normalt kanske inte engagerar sig i musik att få upp ögonen för musiklivet. Det finns verkligen en känsla av att det är en musikstad. Även människor som är helt ointresserade av musik känner att vi är en musikstad och det har vi Kent att tacka för. Det är enkelt att fixa replokal och studioinspelningar och det finns en stor respekt för musikbranschen. Folk förstår att det är någonting som man faktiskt kan syssla med, men däremot finns det en rädsla för att låta som Kent tror jag. Direkt efter att de slagit gick alla mot hårdare grejer, alla spelade stenhård hardcore för att skilja ut sig och visa att det finns mycket mer. Men själv är jag bara glad att Kent finns och kommer från Eskilstuna.
Men nu är det inte Eskilstunas största musikexport det handlar om här utan ett nytt stjärnskott på den avskalade pophimlen. Ett stjärnskott som i och med ”Mount Foreverest” lever drömmen.
– Min dröm har aldrig varit att åka limousine och dricka champagne, min dröm med musiken är att få skriva mina låtar så som jag vill att de ska vara. Att få lite respons, men också att få komma ut och se världen. Bara i år har jag spelat i New York och Los Angeles. Det är klart att ibland kan man önska att det satt några kronor till på kontot men å andra sidan, om jag tittar på mina vänner som kämpar på sina dagjobb för att ha råd att åka på semester så är det vad de gör för sina pengar och det får jag på köpet på något sätt.
Att döma av responsen kommer drömmen att fortsätta leva för pratglade Adam Heldring. Publiken tycks ha tagit emot honom med öppna armar och framtiden ligger helt öppen.
– Jag hade stålsatt mig lite för att det kunde bli mottaget hur som helst, men man ska ändå komma ihåg att anledningen till att jag har gjort skivan är för att det är viktigt för mig och det är det här jag brinner för. Jag har hållit på med andra saker i mitt liv och känt mig rent olycklig för att det är en så starkt brinnande boll i bröstet att jag ska göra musik.
Snacka om ett brinnande begär efter att få uttrycka sig.