Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Röyksopp
Siestafestivalen, Hässleholm
2010-05-29
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2010-05-31
Hemsida: royksopp.com

På Siesta kunde man i år inhandla Röyksoppa till middag, ett bevis på hur nöjda man var med bokningen. Behöver jag säga att den var god? Nej, men kanske ändå inte lika god som den norska duon Röyksopp. Jag såg dem i ett tält på Way Out West förra året, det var en av de bästa spelningarna den gången och jag visste således vad jag hade att förvänta mig. Den avslutande lördagskvällen gick även under namnet electronicakvällen (bestämde jag och en kompis) med tanke på vilka band som spelade. Besökarna har vallfärdat de hundra meterna från Familjens bejublade hembesök i Hässleholm till den stora scenen och man möts av ett imponerande publikhav.

Showen är redan från första stund imponerande. Den hårt pumpande och samtidigt drömska musiken som känns ända in i benmärgen, men också rent visuellt med blickande lampor och imponerande rökutvecklingar. Only this moment är en vansinnigt härlig låt redan på skiva, men som dessutom växer flera storlekar live. Egentligen är det inte mycket som har förändrats sedan jag senast såg bandet. Uppföljaren till förra skivan "Junior", med det fyndiga namnet "Senior", skulle ha släppts men dröjer till efter sommaren. Fast jo, det finns ändå ett par viktiga skillnader. På senaste plattan gästade såväl Robyn som Fever Ray, och gjorde det även på spelningen ifjol. Ingen av dem finns här nu, men det verkar inte bekomma någon alls i vidare stor utsträckning.

Anledningen heter Anneli Decker, som själv är en av Röyksopps samarbetspartners och här sjunger de båda svenskornas insatser med framgång. Avsaknaden av Robyn i The girl and the robot blir inte så stor, men trots goda försök är det omöjligt att ersätta Karin Dreijers/Fever Rays oerhört säregna stämma i Tricky tricky och What else is there?

Publikfriande uppvisning av ett av mina absoluta favoritband live, med alltid lika charmiga norska mellansnack och så pass dansant, elektronisk halvdisco att den tvingar bort i alla fall all kyla som fanns i min kropp. Känslan av att det egentligen är en enda hitkavalkad förstärks av att få höra Eple, Happy up here och i extranumren Poor Leno i fantastiska tappningar. Det var bättre tryck på Way Out West, inte minst publikt sett, men upplevelsen blir lika positiv på grund av att allt är större och att en hel festival får avrundas med en sådan spelning.