Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Markus Krunegård
Arvikafestivalen
2008-07-03
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-07-08
Hemsida: myspace.com/markuskrunegrd

Det är nog ingen som är så påläst som jag inne i Appollotältet, de få självande minuterarna innan Markus Krunegård, mest känd för sitt Laakso, ska gå på scenen. Efter spelnigen vankas det intervju med nämnde Markus, då måste man ha koll på sina papper (en intervju som sedan visade sig gå i stöpet förstås). Sakta men säkert börjar tältet fyllas på med folk, vilket får mig att stå och småle lite för mig själv, det måste kännas ironiskt att det krävdes att gå solo för att få tillgång till de större scenerna, senast Laakso spelade här var det på en scen modell mindre.

”Markusevengeliet” heter solodebuten och att Krunegård med kompband kan lira fick jag bekräftat redan på Peace & Love-festivalen, där, då som nu, Krunegård gick ut som ett av de första banden i lineupen. Och en bättre öppnare kan knappast önska sig, hela tältet bryter ut i ett skrikigt vrål när mannen med luggen intar scenen, det märks att Krunegårds musik redan satt en hel hord med unga hjärtan i brand.

Där ”Markusevangeliet” behövde ett par varv i skivspelaren innan låtarna började sjunka in är Markus Krunegård live en helt annan historia - med den gedigna erfarenhet Krunegård har från att stå på en scen vet han precis hur en slipsten ska dras, även om publiken knappast behöver triggas för att gå i gång, det är allsång och discodansade redan från start.

Det må låta konstigt, men att skriva och framföra texter på svenska, och få det att låta trovärdigt, är inte så lätt som man kan tro. Men om man väl lyckas är belöningen desto större, fråga bara Lars Winnerbäck eller Jocke Berg i Kent. Markus Krunegård lyckas bra han med. Trots att det handlar om så enkla och vardagliga saker, som att få skäll av sin finska mamma till exempel, blir det aldrig tillgjort eller pretentiöst, istället står man bara och drar på smilbanden samtidigt som man nickar instämmande.

Sedan skadar det inte att ha en radiohit förstås. Jag Är en Vampyr får hela tältet att koka, men den här gången stannar folket faktiskt kvar efter låten spelats, annat var det i Borlänge för knappa veckan sedan. Likt plattan är spelningen något ojämn, det finns ett par riktigt vassa låtar, som Hjälp, Maria & Jag och Ibland Gör Man Rätt Ibland Gör Man Fel, medan andra låtar mest blir till en gäsp. Avslutande Stjärnfallet är förstås lika vacker som alltid. Markus Krunegård har dock bevisat att han behärskar det svenska språket och fortfarande kan skriva riktigt bra låtar, med ett litet större utbud och lite låtförädling (produktiviteten verkar det inte var något fel på, vi bjöds faktiskt redan nu på en ny låt) tror jag att Krunegård kommer att kunna ta klivet upp och rakt in i den svenska folksjälen.