Joyzine

[stäng]

Krönika

Jag älskar varje sekund...

Det var våren 1992 jag tappade kontrollen över mitt liv. Jag blev förvandlad till en marionettdocka. Musiken hade satt sina sylvassa järnklor i mig.

Jag minns det så väl. Det var en måndag. Jag hade utegångsförbud. Jag minns inte varför jag satt i husarrest (antagligen något skolrelaterat, det var mycket sånt då). Jag var 12 år när det hände. Jag trotsade allt vad föräldrarnas diktatoriska lagar och regler hette. Jag skulle ju till city och köpa The Cures nya singel High. Jag var ju bara tvungen. Sagt och gjort. Jag kommer ihåg hur jag satt med min nyinköpta singel på bussen hem. Jag önskar jag kunde se min förväntansfulla blick. Jag satt där med en fribiljett till en drömsk värld. Som ett vykort från en annan dimension. Jag kommer inte riktigt ihåg hur min hemkomst mottogs av mina föräldrar. Det var liksom inte den stora händelsen den dagen.

Så från den stunden ägde jag inte min egen själ. Den var såld, jag reade ut den. Musiken köpte den. Utan ångerrätt och öppet köp.

Åren gick och medans mina klasskamrater och vänner lyssnade på dåtidens popartister grävde jag mig ner i föräldrarnas skattgömmor i skivbackarna. Elvis, Beatles, Led Zeppelin och Black Sabbath betades av med nyfikna sinnen. Jag hade aldrig hört nåt liknande. Vilken värld hade jag levt i? Jag ville dela med mig av allt jag upplevt genom lurarna. Men ingen fattade. Ingen visste ju nåt.

Så satt jag där och zappade framför tv:n som nybliven tonåring. Jag köpte skivor med allt och alla. Varenda överbliven slant spenderades i skivaffären. När plötsligt två välkammade pojkar med svarta solglasögon satt framför kameran och sa med all världens självförtoende:

- We are gonna be the biggest band in the fockin world man..

Inte kan man väl säga så? Vem är det där? Två bröder som vände upp och ner på mitt liv. Den felande länken var nu på plats. Musik, ord och attityd i en och samma förpackning. Än en gång blev jag såld. Jag var mer än ett fan. Dom var inte mina idoler. Det var mer. De var mina Gudar.

Så sitter man då här. Året har blivit 2011. Man har mognat, blivit äldre. Men i mig bor fortfarande den där pojken som med nyfikna sinnen tar sig an den värld han kan bäst. Idag blir kickarna större. Känslan kan näst intill bli euforisk. Men jag möts fortfarande med himlande ögon och oförstånd när jag försöker förklara. Jo man kan bli knäsvag av ett rifff. Man kan komma försent till jobbet för att man är tvungen att sitta kvar i bilen och lysssna på den där andra versen. Man kan få en hel pub emot sig för att man lurat bartendern att spela en låt som han oskyldigt nog trodde var en danche-hit. Jag tar det. Gladeligen.

Jag har gråtit när jag hört textrader framförda från hjärtat. Jag har drabbats av hjärtknip när nån sjungit om just mig, om mitt liv. För det är ju så. Musiken är större än både dig och mig. Men aldrig vi tillsammans. Jag står där handfallen och hjälplös.

För jag äger inte mina handlingar när det handlar om musik. Det är inte jag. Jag är bara en simpel marionettdocka.

Jag älskar varenda sekund av det...