Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Ladytron
Brew House, Göteborg
2008-12-04
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-12-05
Hemsida: myspace.com/ladytron

Kl. 11.20: Mattelektion med klass 8B på Rydskolan i Skövde.
Kl. 17.00: Intervju med Daniel och Mira från Ladytron på Brew House i Göteborg.
Kl. 21:45 Spelning med Ladytron på ovannämnda ställe.
(Dagen efter)
Kl: 07:42 X2000 tillbaka till Skövde och en dag fylld av kemi- och hemkunskapslektioner.

Tvära kast? Javisst. Det är ju det som gör livet så underbart. Ni har säkert förståelse när jag berättar för er att jag är aningen trött där jag står lutad över ett bord i bardelen av Brew House en halvtimma innan brittiska elektroakten Ladytron ska gå på scenen. Fast vem är jag att gnälla? En hård dag på Skövdes tuffaste högstadium är en sak, att vara ute på konstant turné, med spelningar nästan varje dag, sedan april är något helt annat.

Det var två bleka fågelskrämmor till människor som mötte upp mig i foajén till spelstället för en liten pratstund några timmar innan giget; Daniel Hunt och Mira Aroyo har bara en enda livlina som fortfarande håller dem vid liv – det faktum att det bara är tre spelningar kvar innan den första riktiga vilopausen sedan släppet av ”Velocifero” i början av året. ”Vi håller på att turnera ihjäl oss” löd domen från Mr. Hunt, och frågan är om han inte har rätt?

Ladytron vill inte stå på scenen ikväll. De vill inte vara här. De vill åka hem. De vill förmodligen inte ens höra talas om ordet turné eller behöva definiera begreppet musik någon endaste gång mer i sina liv. Ändå är de här. Men det finns inget liv. Enda undantaget är übercoola Helen Marnie (som enligt tidigare nämna källor är den som alltid haft stenkoll på antalet spelningar kvar till turnéslut), som faktiskt försöker bjuda upp till dans till och från. Resten är döda.

Och ändå håller hela min kropp på att pulveriseras av dånande baskaggar och distade ljudmattor av såväl gitarr som synt. Ladytron har sannerligen blivit ett mekaniskt monster, ett mayhem på automatik. Mycket beroendes på det fantastiska låtmaterial de sitter inne med, ta valfri låt på i princip vilken som helst av de fyra plattor som britterna släppt och du har en syntdistad poppärla värd att döda för.

Självklart bjuds vi på alla hits, mjuka Seventeen, Playgirl står sig fortfarande grymt bra, och frågan är om inte låtarna från senaste plattan är det vassaste som någonsin kommit ur denna brittiska supergrupp. Bortsett från Destroy Everything You Touch då, som sig bör kommer som sista extranummer.

Kvällen spelning blir aldrig den extravaganta höjdpunkt jag så länge suktat efter. Spelnigen är egentligen fläckfri, men det är så smärtsamt tydligt att kvällens upplaga av Ladytron har passerat den punkt där det inte längre är roligt och njutbart att hålla på med det de gör. För guds skull, låt dem bara få åka hem.