Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Daniel Loefgren
The Engine, 2006
Skivbolag: Norinism
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-09-26
Hemsida: danielloefgren.net

Det är inte ofta man helt måste omvärdera sin situation. Efter att ha lyssnat på Daniel Loefgrens album ”The Engine” vet jag faktisk inte vart jag står. Inte mer än att jag redan nu kan börja duka fram blommor och buketter, Loefgren har lyckats skapa en helhet som både berör och griper tag.

Till en början får jag känslan av att det här är en sådan där sentpånattenskiva, ni vet en sådan där skiva man sätter på när man sitter helt ensam på sitt rum mitt i natten, endast i sällskap av surrande tankar. Man behöver inte ens vara ledsen och inte heller för den sakens skull glad, det räcker med att man bara vill vara. ”The Engine” äger något alldeles säreget som gör att jag känner mig som en insekt som ständigt dras mot en ljuskälla utan att egentligen veta varför. Varje låt på skivan innehåller någon liten detalj som gör att jag vässar öronen ytterligare i jakten på en ren definition.

Men inom denna förföriska helhet finns det också ett harmoniskt svängrum. Även om det för det mesta handlar om lugna och smekande ballader dyker det också upp en och annan mer svängig produktion, kanske är det just i dynamiken hemligheten ligger? Deeper Into Nothing är i alla fall en låt som välter omkull vem som helst, bättre än så blir det faktiskt inte. Den basigt jazzpulserande This God Is Dead ligger inte särskilt långt efter i fråga om perfektion. When You Cry hade jag gärna sett längre fram i låtlistan, en trallvänligare refräng får man leta efter.

Ljudbilden och produktionen på ”The Engine” är synnerligen och sannerligen imponerade, här snackar vi om en människa vars hela själ och kärlek till musikskapande genomsyrar varje liten del av det som utgör det där hela stora. Att Daniel Loefgren endast är 23 år gammal och redan en sådan talangfull låtskrivare och producent ökar bara min fascination för ”The Engine”. Men jag har fortfarande inte lyckas i min jakt på vad det är som verkligen griper tag. Det bara finns där.

Av samtliga 11 låtar finns det endast ett ynka litet irritationsmoment. Kanske för att jag inte förstår det, varken språket eller hela grejen i sig, men var det verkligen nödvändigt att lägga dit den långrandiga predikliknande avslutningen på den annars så njutbara As She Left The World Alone? Jag väljer dock att bortse från det, den här solen har egentligen inga fläckar. Världen behöver få se mer av Daniel Loefgren, så är det bara.