Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Metro
Timglas, 2000
Skivbolag: Warner/Chappell
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2000-10-10
Hemsida: -

Ibland kan man bli lite förvirrad när det är dags att recensera en skiva. Ett problem som kan uppstå är att man inte riktigt vet i vilket fack man ska sortera in gruppen, det är just ett sådant problem som uppstått när jag lyssnat på den här plattan.

Stundtals är det svängig garagerock med något som liknar punkattityd som kommer ur de fyra bandmedlemmarna, men de spelar även smäktande ballader och sunkig popdynga. Bandets sångare låter som en blandning mellan Per Gessle och killen som håller i mikrofonen i Jumper. Då och då får han till rösten riktigt ordentligt och låter uppkäftig och kaxig, men allt som oftast hamnar han på någotslags mellanläge och där är det lite tveksamt om han borde vara.

Lyriken är inget att hänga i julgranen precis. Många av texterna är rent ut sagt patetiska. De flesta melodierna saknar budskap och när orden för kärleksberättelserna som berättas sätts ihop på ett tafatt sätt blir det bara pannkaka av alltihop.

Hittills har det väl låtit som om jag tycker att den här plattan är riktigt dålig, så är dock inte fallet. Det finns en handfull låtar som är riktigt bra. Bäst på plattan är Framtidens barn som är en ballad där texten faktiskt har ett budskap. Vemodet som finns i låten går fram på precis rätt sätt och den träffar mitt i prick. Annars är Metros problem att de inte riktigt får till refrängerna. I många av låtarna börjar de bygga på gedigna och bra verser men sedan falerar allt när refrängen saknar det lilla extra. I vissa kompositioner låter versen och refrängen ungefär likadant och det är inte något man borde sträva efter.

Det avslutande spåret är kallat Döden och utan att bandet själva tänkt på det finns det nog en liten mening i det. Den här plattan är självfinansierad och inspelad i samarbete med Warner/Chappell. Jag tror dock att bandet måste spetsa till låtmaterialet lite om de inte ska gå i döden och missa ett definitivt skivkontrakt.