Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Calico System
They Live, 2005
Skivbolag: Alveran Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2005-12-06
Hemsida: www.myspace.com/calicosystem

Min vana trogen drar jag på smilbanden när jag tar del av skivbolagens stora ord angående akten. Njut av följande stora humor: ”The energetic St. Louis quintet takes a variety of different elements from metal & hardcore and seamlessly fuses them with emo, punk and various other genres. Calico System has created a sound that is distinct and recognizable as their own”. Jag förstår att ni skrattar med mig nu. Som en del av den tredje vågen av metalcoreband är det ju helt självklart att Calico System inte låter egna eller nyskapande. Det är klart att St. Louis-sönerna surfar bakom storheter som Killswitch Engage och Shadows Fall. Men tysta nu! I det här fallet är bolagets försök till hype helt onödigt. Anledningen? Calico System gör den här typen av musik mycket bättre än så många andra att de på alla sätt rättfärdigar sitt uppmärksammande.

Medan många metalcoreband virrar bort sig i staplande av ologiska låtelement och krystar fram skitnödiga rensångsrefränger har Calico System all fingertoppskänsla i världen. Så gott som alla refränger fungerar utan att kännas konstruerade eller obekväma. Jänkarna har ett flyt som det var länge sedan jag hörde inom genren. ”They live” är äntligen ett album som ståtar med mer än tre, fyra vassa låtar.

Calico System gör precis det jag efterfrågat i många andra metalcore-recensioner. De lägger mer vikt vid skönsång än testosteronskrik och vinner på det sättet många pluspoäng. Bryggorna fungerar bättre, låtarna får bättre dynamik och det blir helt enkelt mer intressant. Nu ska vi inte gå så långt som att påstå att ”They live” inte är förutsägbar. Hela genren är förbannat förutsägbar. Men i utförandet är Calico System så mycket mer intressanta än konkurrenter som exempelvis Hell Within eller Still Remains.

Det som hindrar ”They live” från att bli ett av de där toppverken är att produktionen känns lite väl klen och att plattan är för kort. Efter dryga 32 minuter vill jag fortfarande höra mer. Till nästa verk kommer bandet ha stagnerat, det är jag ganska säker på. Har svårt att se hur genren ska kunna tas längre nu. Den är uttömd, klonerna har blivit för många. Men lägg titlar som The ballad of Mr. Gachot och Venomous Lipstick på minnet. Är världen rättvis kommer de att höras endel i radio.