Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Isobel Campbell & Mark Lanegan
Sunday At Devil Dirt, 2008
Skivbolag: V2/Cooperative Music
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2008-11-28
Hemsida: myspace.com/marklanegan

Jag tror inte att jag var ensam om att fälla en och annan tår när Isobel Campbell lämnade Belle & Sebastian. Att hon valde att bryta upp från en av de bästa indieorkestrarna under de senaste femton åren var för mig helt obegripligt. Men att hon sedan parade ihop sig med Mark Lanegan var nästan än mer överraskande. Inget ont om den mannen, men det kan vara svårt att inte spela andrafiol bakom hans röst. Den kan om den vill, få Nick Cave och Tom Waits att framstå som de vänaste gosskörssångarna.

Jag blir också lite rädd redan i inledande Seafaring song, som något perplext för tankarna till Vem kan segla förutan vind. Mark Lanegan anlägger sin dova stämma och Isobel Campbell nästintill försvinner. Tur då att Lanegan på egen hand kan trollbinda lyssnaren. Rösten och den ödesmättade inramningen framkallar både väl- och obehag. Campbell bidrar till känslan med stämsång, stråkar och välskrivna texter. De som hört deras tidigare skiva vet dock om att de också kan få det vokala samarbetet att fungera. Och mycket riktigt, några låtar in i ”Sunday At Devil Dirt” tar Campbell även större plats framför mikrofonen. På Who built the road harmoniserar de tvås röster effektfullt genom den uppenbara kontrasten dem emellan. Jag tänker direkt på Where the wild roses grow, samarbetet mellan Nick Cave och Kylie Minogue. Det här berör på precis samma sätt. Det är som man säger inom lite snobbigt gastronomisnack. Smakerna, i det här fallet rösterna, gifter sig.

På den skönt pådrivande The flame that burns är det åter lite otäckt, men så välspelat och välsjunget att det framkallar de mest behagliga rysningar. Den låten är, precis som flera av skivans spår, något att lyssna på en mörk och mulen höstdag. Gärna tillsammans med en kompis över en flaska whiskey, för att bättra på Lanegan-stämman. Musiken överraskar inte särskilt mycket. Folk, altcountry och lite blues. Lite smutsigt och rivigt, traskande trum- och baskomp, en känsla av amerikansk spökstad, samt underbara stråkar och även kyrkklockor på sina håll. På Come on over (turn me on) dramatiserar de ordentligt och får till en riktigt bombastisk och teatral låt. Annars är det här två artister som vet hur man skapar en dystopisk stämning, som får lyssnaren cynisk och inse att det ändå redan är kört för allt och alla. En stämning i vilken Mark Lanegans fröjdliga visslingar på Something to believe närmast framstår som tragikomiska.

Det ter sig egentligen rätt självklart att Isobel Campbell lämnade Belle & Sebastian. För helt ärligt, även om den musiken har många kvaliteter så kan den väl knappast kallas vare sig särskilt vuxen eller särskilt utmanande. Det är kul att hon hittar nya vägar, och jag vill absolut rekommendera ”Sunday At Devil Dirt”. Även om det ibland blir vuxet på ett lite tråkigt sätt, används ordet annars uteslutande till skivans fördel. En del spår är kanske mer slentrianmässiga och musiken rätt förutsägbar. Men vad gör det, när det är så här vackert att lyssna på?