Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Ninja Crusade
Peace Through Superior Firepower, 2011
Skivbolag: Musikkollektivet Kommun
Av: Marcus Ulvsand
Publicerad: 2011-06-21
Hemsida: myspace.com/ninjacrusadethe

Med brusiga radiosändningar, trasiga gitarrer, olycksbådande synthar och djävulskt höga ambitioner rullar Ninja Crusades "Peace Through Superior Firepower" igång. Bandet bottnar enligt sig själva i "passion, kaos, energi, atonalitet, tonalitet och ren skönhet" vilket enklare kan beskrivas med den utsmetade genrebenämningen postrock.

Det gitarrmalande som alltid definierat denna genre verkar Ninja Crusade dock ha hoppat över, något som verkligen glädjer mig. Från det inledande radiobruset glider Ninja Crusade över i den långsamma och smärtfyllda Sonic Boom, som toppas av sprucken men ack så vacker sång. Jag sitter hela vägen och oroas över att Ninja Crusade ska falla i den enkla fällan att smälla på med de alltför typiska gröt-gitarrerna, men när låten slutligen tonas ner njuter jag av att de inte tog den enkla utvägen, utan istället höll låten subtil och lät den låga dynamiken behållas hela vägen ut.

Då brakar helvetet löst.

Med gröt, dist, otigtha trummor och fläsk brakar Ninja Crusade ut i högtalarna, och maler sönder den annars så vackra outrot till Sonic Boom. Så fortsätter det sedan hela vägen ut. Den 18 minuter långa High Noon är 18 minuter för lång, och trots att Ninja Crusade ibland glimtar till med fina gitarrmelodier och intressanta rytmer så drunknar det allt för ofta i det fundament som både byggde och förstörde postrocken.

Skivans sammahängade spår känns till en början som en räddning då Requiem I börjar, då en något förvånande trumpet ackompanjeras av vackra tremolo-gitarrer och finstämd biblisk sång, men när Requiem II-VIII börjar förlorar sig bandet än en gång i skramliga trummor och symaskinsdistiga gitarrer, och där förlorar man också min uppmärksamhet.