Recension - Skiva
Med brusiga radiosändningar, trasiga gitarrer, olycksbådande synthar och djävulskt höga ambitioner rullar
Ninja Crusades "Peace Through Superior Firepower" igång. Bandet bottnar enligt sig själva i "passion, kaos, energi, atonalitet, tonalitet och ren skönhet" vilket enklare kan beskrivas med den utsmetade genrebenämningen postrock.
Det gitarrmalande som alltid definierat denna genre verkar Ninja Crusade dock ha hoppat över, något som verkligen glädjer mig. Från det inledande radiobruset glider Ninja Crusade över i den långsamma och smärtfyllda
Sonic Boom, som toppas av sprucken men ack så vacker sång. Jag sitter hela vägen och oroas över att Ninja Crusade ska falla i den enkla fällan att smälla på med de alltför typiska gröt-gitarrerna, men när låten slutligen tonas ner njuter jag av att de inte tog den enkla utvägen, utan istället höll låten subtil och lät den låga dynamiken behållas hela vägen ut.
Då brakar helvetet löst.
Med gröt, dist, otigtha trummor och fläsk brakar Ninja Crusade ut i högtalarna, och maler sönder den annars så vackra outrot till
Sonic Boom. Så fortsätter det sedan hela vägen ut. Den 18 minuter långa
High Noon är 18 minuter för lång, och trots att Ninja Crusade ibland glimtar till med fina gitarrmelodier och intressanta rytmer så drunknar det allt för ofta i det fundament som både byggde och förstörde postrocken.
Skivans sammahängade spår känns till en början som en räddning då
Requiem I börjar, då en något förvånande trumpet ackompanjeras av vackra tremolo-gitarrer och finstämd biblisk sång, men när
Requiem II-VIII börjar förlorar sig bandet än en gång i skramliga trummor och symaskinsdistiga gitarrer, och där förlorar man också min uppmärksamhet.

Relaterat
The Ninja Crusade ()
Kommentera
Inga kommentarer