Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kristofer Åström
Frihamnspiren, Göteborg
2005-08-09
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-08-30
Hemsida: www.kristoferastrom.com

Det här är en av de spelningar som jag hade sett fram mot allra mest på årets Göteborgskalas, en återträff med Kristofer Åström och hans resande följe Hidden Truck . Förväntningarna var höga, de var ruskigt bra när jag såg dem senast på Sticky Fingers i våras, en spelning där Åström satte fokus på den senaste skivan ”So Much for Trying to Stay Alive” med dess mer energiska och rockiga sound. En kostym som han även iklädde sina äldre, mer avskalade och i många fall akustiska låtar.

Givetvis trodde jag att även denna spelning skulle bli något liknade men döm av min förvåning när jag upptäcker att allt Åström är utrustad med är en akustisk gitarr, en körandes Britta Persson och en Peter Hermansson på piano men även dragspel. Inte blev jag särskilt ledsen för det, tvärtom! Har aldrig haft tillfälle att få lyssna på den gode Kristofer så pass avskalat och som jag antar att de flesta av hans låtar är menade att framföras.

Spelningen börjar med att Kristofer spelade en ny låt, eller iallafall en låt jag aldrig hört förut (Big Lie, Idiot Die, heter den tydligen efter vidare undersökning). Tyvärr blir jag återigen varse att Göteborgskalasets ljudtekniker i sanning måste vara kläcka ur ägg för de lyckas inget vidare med att ställa in en bra ljudbild. Fast jag vet inte om stora scenen nere på en blåsig pir är det ideala stället för en såpass lågmäld artist som Åström faktiskt är ikväll. När sedan Britta Persson ska lägga sina änglalika stämmor låg de alldeles för högt jämfört med resten av musiken.. Men tillbaka till spelningen.

Man of Steel rivs av som andralåt, en låt som tillhör en av mina favoriter från nya skivan. Vacker, subtil och avskalad. Me like. Mer gammalt godis får publiken i form av Spinning från 2004 års "Loupita". Detta följs av en ännu en ny låt som genomgående innehåller en ganska "catchig" slinga samtidigt som Kristofer sjunger om att han vill att flygplanet som han sitter ska ta honom hem, säkert och sansat, det finns nämligen någon som väntar på honom där. Låten heter tydligen Fast ten, see a bell, tsss!. Texten, kass. Musiken, underbar.

Sedan kommer kanske spelningens höjdpunkt, Kristofer och Britta tar sig an Fleetwood Mack's Beautiful Child. De är verkligen två sidor av samma mynt, båda väldigt försynta, anspråkslösa. Trots att Britta mest stod och frös på sitt hörn ägde hon ändå hela scenen när hon väl tog tag. En märklig men beundransvärd egenskap. Detta följs upp av en av Åströms mer populära låtar från "Loupita" (den finns faktiskt med i en ny version på "So Much For Trying To Stay Alive" också), The Wild. Om låten innan var spelningens höjdpunkt så är denna det raka motsatta. Gitarren är ostämd låten igenom och glöden från skivan finns inte alls. Tråkigt.

Detta reder dock Åström upp i sista låten, Me & The Snakes där mellan gjorde inget större intryck, när han ensam, endast ackompanjerad av piano, sjunger The Burn. Vad det gäller betyg på spelningen i helhet är jag dock kluven. Jag gillar verkligen Kristofer Åström och hans musik, men det känns ändå inte riktigt bra. Helt fel scen, fel tid, kasst ljud och ett något magert val av gamla klassiker. Nja, det klassiska medelvägen.