Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Switchblade
Kafé 44, Stockholm
2010-09-14
Av: Anders Nilsson
Publicerad: 2010-09-16
Hemsida: myspace.com/switchblade

Sveriges kanske allra tyngsta band Switchblade är i sin genre närmast kungar. Bandets musik kännetecknas av långa, monotona, extremt lågvarviga och blytunga kompositioner som för den oinvigde kan kännas totalt otillgängliga. Det faktum att Switchblade från och med sin andra fullängdare slopat titlar på både album och låtar gör naturligtvis inte saken lättare för den flyktige lyssnaren att ta in.

Att bandet har en publik råder det dock ingen som helst tvekan om. Switchblade har spelat flitigt i Sverige genom åren och dessutom åkt på flera utlandsturnéer. Hösten 2010 åker bandet på en kortare Europasväng och vad kan då te sig mer naturligt än ett genrep på klassiska Kafé 44, som bandet besöker för inte mindre än artonde gången.

Den största skillnaden mot när Switchblade spelade i Stockholm förra våren är att trion nu blivit en duo efter att sångaren och basisten Anders Steen lämnat bandet. Exakt kvart i åtta kliver Tim Bertilsson (trummor) upp på scenen och tänder de två kvarvarande ljusen i den trearmade ljusstaken, som för övrigt återfinns på senaste plattans omslag, medan Johan Folkesson hänger på sig gitarren.

Öppningslåt blir en sammansättning av I och II från "S/T [2009]". Mina farhågor att ljudbilden skulle ha försvagats i och med trions förvandling till duo kommer snabbt på skam; Steens röst finns där ändå, om än framförd av en dator. Förutom ljusstaken består scendekoren av de för genren sedvanliga Orange-topparna och Sunn-stackarna samt en film som bland annat visar byggnader som raseras och återuppstår. Kort sagt kan man nästan direkt konstatera att saker och ting trots allt är nästan som förr.

Den sparsamma belysningen, energin som alstras från scenen och intimiteten på nästan fullsatta Kafé 44 gör att stämningen snabbt infinner sig. Trumslagare Bertilsson ömsom smeker ömsom piskar både pukor och cymbaler medan han byter blickar med Johan Folkesson på andra sidan scenen. Samspelet herrarna emellan sitter i det närmaste perfekt och i kombination med det visuella intrycket av bakgrundsfilmen blir det hela en smått elektrisk tillställning.

Härnäst kommer spelningens överraskning - en helt ny låt. Första halvan av låten är tveklöst det snabbaste och ösigaste som Switchblade har gjort sedan "S/T [2003]". Anslaget är snarare sludge än doom. Andra halvan av låten påminner däremot mer om det sound vi vant oss vid från de två senaste plattorna. Om låten är något att gå på så ser kommande plattan ut att bli det mest varierade bandet gjort på ett bra tag.

Tredje och avslutande låt blir bästa spåret från "S/T [2009]" - III. Temperaturen och intensiteten i lokalen är nu nära bristningsgränsen, något som verkar ta ut sin rätt även på scenen. Johan Folkessons pedaler vill inte riktigt funka som han tänkt sig och under de sista minuterna håller förkylde Tim Bertilsson på att hosta lungorna ur sig bakom trumsetet.

Att se Switchblade live är dock en upplevelse som grusas varken av några sekunders tekniska problem eller förkylningar. Det bandet gör är unikt och framförallt riktigt, riktigt bra. Fyrtiofem minuter har sällan varit tyngre.