Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Kristofer Åström
Black valley ep, 2006
Skivbolag: Startracks/V2
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2006-07-11
Hemsida: www.kristoferastrom.com

”This ep deals with death in four different ways. The way it scares me, thrills me, saddens me and sickens me”. Så lyder introduktionen till Kristofer Åströms senaste släpp, ”Black Valley”. En introduktion som onekligen pekar ut den mörka och nedslående stämning som präglar Ep:ns samtliga fyra spår.

Vad det gäller den forne, och förhoppningsvis fortskridande, Fireside-frontmannen Kristofer Åström är jag van vid att bli bortskämd med den ena visan bättre än den andra. De tidigare soloalbumen ”Go, Went, Gone”, ”Northern Blues”, och inte minst ”Loupita”, har en given plats i skivsamlingen, singer/songwriter-stuket blir inte mycket bättre än så. Träffande och jordnära texter, om olycklig kärlek givetvis, i kombination med en stillsam men ändå säregen röst, där har ni Kristofer Åström.

Kanske var det just därför folk lyfte en aning på ögonbrynen när den betydligt mer skräniga och framförallt elektriska, ”So Much For Staying Alive”, släpptes förra året, men hur är det man säger, är det inte i just kontrasterna man upptäcker det unika? Att Åström är en slipad låtskrivare står utom alla tvivel och på ”Black Valley” tar han steget tillbaka till lugn och stillsam vemodsvals.

Men det är ändå inte helt den gamla Kristofer Åström jag känner, när jag lyssnar på inledningsspåret So Much For Staying Alive går det nästan en kall kår längst min ryggrad. Kanske har det att göra med att jag läste det där med dödstemat, eller också har det med att göra att det finns en atmosfär jag inte träffat på förut. Med ens känner jag mig kall och frusen, musiken som spelas finns egentligen inte här hos mig, den existerar någonstans på gränsen mellan liv och död, i ett kargt landskap där det egentligen inte finns något alls. Med ens inser jag att det här kan komma att bli en ganska obehaglig resa.

Tur då att jag får en chans att lugna ner mig i den avskalat dystra Finally Home, där är ju den Åström jag känner! Lugn och strategisk. Även om ingen av de återstående låtarna, Black Valley Theme och The Blackest Pond, frambringar samma olustkänsla som So Much For Staying Alive, måste jag säga att jag gillar ”Black Valley”. Den kan inte riktigt mäta sig med det tidigare materialet men det är nog inte riktigt meningen heller. I väntan på nästa fullängdare, oavsett vilket steg och inriktning den kommer att ta, fungerar Ep:n alldeles utmärkt.