[stäng]

Kevin Ridley Flying In The Face Of Logic, 2011 Skivbolag: Global Music Av: Alexander Hellgren Publicerad: 2011-08-27 Hemsida: www.kevinridley.groovemachine.net

---

När jag närmar mig den här skivan är jag oerhört skeptisk. Ett, skivans titel är extremt töntig. Två, artisten är annars sångare i ett folk-metal band. Tre, det är 14 spår vilket nästan alltid är för många. Okej, ta ett djupt andetag… det kanske inte är så illa trots allt. ”Flying In The Face Of Logic” är Kevin Ridleys första soloalbum, han är annars känd som sångare i ”pionjärbandet” Skyclad och har producerat en lång radda andra band som jag heller aldrig hört talas om.

Introt är inte så farligt. Runt en minut musik inspelad på bandare, telefon eller liknande. Värre blir det på följande Eat the sun, en känsla av brittisk folkmusik (fiol) och refränger som gör att jag måste plocka fram den allra största skämskudden. Eller vad sägs om ”Eat the sun cause it’s good for your body. Eat the sun, it’s good for everyone“? Mellan refrängerna är det bättre, rätt snäll men okej rockmusik.

Tyvärr sitter jag bara och tycker att det hela är pinsamt. Om han fick plats med hela 14 låtar, hur låter då de som inte kom med på plattan? Nåväl, vi går vidare för bättre blir det redan på tredje spåret. Angel at Harlow Green är en stämningsfull och fin, akustisk folklåt. De envetna fiolerna finns kvar, liksom på hela skivan ska det visa sig. Är det för att påminna lyssnaren om svunna tider? Det sista jag i alla fall vill känna när jag lyssnar på musik är att jag är en del av någon form av gycklarspel, men tyvärr gör jag nu det från och till. Jag får också bilder av till bredden ölfryntliga engelsmän som håller varandra om axeln och sjunger med. Inte vackert, dock med en viss charm. Tyngden på skivan ligger som det känns på folk och en hel del akustiskt, uppblandat med lite rock och lite… medeltid. Lyssna på The Linton flyer så förstår ni. Kevin Ridley har en behaglig röst som är lätt att lyssna på och passar bra till musiken, vilket överlag gör skivan rätt trivsam.

Nej, mina farhågor besannades inte. Det var helt okej ändå, men att vara lyssningsbart är en helt annan sak än att vara tilltalande. Tilltalar gör enbart vissa spår. Good intentions (a young man’s tale) gör det, fast till viss del för att tankarna går till den där scenen i ”Spinal Tap” när dvärgar dansar runt ett miniatyr-Stonehenge på scen (en film som måste ses!). Knotwork gör det, för att det är en riktigt fin bit och helt fiolbefriad. Ett antal låtar känns som att de på tomgång bara maler på och inte ens nämnda pubfyllon orkar engagera sig. När en del spår bara känns som utfyllnad är 14 stycken för många, även om skivan inte känns överdrivet lång. Som sagt, det är inte så dåligt ändå. Det är bara så otroligt ointressant.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer