Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Hives
West Coast Riot, Göteborg
2010-06-17
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-06-18
Hemsida: myspace.com/thehives

Det är imponerande att Howlin'Pelle Almqvist inte tröttnar på sig själv och om han nu ändå skulle göra det, att han på ett så trovärdigt sätt orkar hålla fasaden uppe. Som luttrad åskådare börjar det bli en aning enahanda och långtråkigt med hans ständiga självförhärligande och skryt över ”världens bästa band” The Hives. Har man sett det så har man sett det och nu när Fagerstas finest hängt med i många år är nyhetens behag lika med noll. Känslan av ”been there done that” växer sig starkare och starkare för varje The Hives-spelning jag bevittnar. Men som sagt, all heder för att de verkligen har mod och ork att arbeta vidare med sitt kaxiga koncept.

En sak gör glapptruten Pelle dock helt lysande. Tidigt i setet riktar han mikrofonen mot publiken och uppmanar dem att skrika varpå han replikerar ”nu har ni brutit mot ljudlagarna nu blir ni bötfällda allihop”. Det är en klockren pungspark på den svenska ljudbyråkratin i allmänhet och nitiskt mätande Göteborgsmiffon i synnerhet. Får man inte spela sin punkrock högt försvinner delar av dess charm.

Nu är det förvisso inte så att volymen är något problem för The Hives den här kvällen. Visst, ljudet är lågt, men gruppen jobbar sina vana trogen på bra ändå och känns rentav lite mer spelsäkra än vanligt. De fyrar av gamla pärlor som Main Offender och Hate To Say I Told You So tidigt och även om Pelle låter som en stucken gris när han sjunger smyger sig den där välmåendefaktorn som ofta förknippas med gruppens lättsinniga musik på. Det är en smågod rockshow som fyras av och som befäster The Hives position som ett av Sveriges starkaste liveband, varken mer eller mindre.

En ny låt bjuds det dessutom på, Bad Call, och den låter som ja, en ny The Hives-låt helt enkelt. Allt är precis vad man kan förvänta sig.