Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Hives
Hultsfredsfestivalen
2008-06-13
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-06-17
Hemsida: www.hives.nu

Snabbt som satan snubblar jag ut från backstageområdet, intervjun med de skäggiga indierockarna i skotska Biffy Clyro drog ut på tiden, och styr stegen bort mot dagens andra Hawaiiakt – de omisskännliga duracellkaninerna i The Hives. Och tacka vet jag att inget har förändrats under årens lopp, jag känner igen Howlin’ Pelle Almqvists kaxiga röst på en mils avstånd, oavsett åt vilket håll vinden blåser.

Däri ligger också lite av problemet, kalla det för ett lyxproblem om ni vill. Som genuin musikälskare och gammal festivalräv är det svårt att helt bli till sig i brallan av band man redan sett flertalet gånger. The Hives är ett typexempel. De må vara hur explosiva som helst, Pelle må häva ur sig vilka dumheter som helst, men har du sett dem ett par gånger, vilket du bör ha gjort om du är en någorlunda frekvent Hultsfredsbesökare, så är det svårt att bli överraskad. Lägga då till att senaste plattan, ”Black And White Album”, inte lever upp till sitt aningen övermodiga namn.

Nu är ändå The Hives just The Hives, det är inte för inte som Howlin’ Pelle, Dr Matt Destruction, Vigilante Carlstroem, Nicholaus Arson och Chris Dangerous en gång blivit utsedda till Sveriges bästa liveband. De kan sin grej, utan tvekan. Det säger bara boom! när det är dags för Tick Tick Boom, gammal är äldst i Die Alright och den magnifika covern på Hellacopters-komponerade (Gotta Get Some Action) NOW! är just magnifik, men tar det inte lite längre tid än vanligt för Pelle att få igång publiken? Kanske är det fler än jag som står och suger på hypotesen att The Hives faktiskt har nått slutstationen; det finns liksom ingenstans att ta det hela ytterligare. Vi bjuds förvisso på en ny låt, A Thousand Answers, eller rättare sagt en låt som inte klarade cutten till senaste skivan, och den låter… som The Hives.

Jag trodde aldrig att jag skulle behöva säga det, men det känns som om till och med The Hives har börjat gå på något av rutin. Det riffas och det rockas fortfarande, stundtals undrar man hur många spelfel man kan komma undan med egentligen, men dagarna som Sveriges bästa liveband är nog över. Fast så klart, med det sagt kommer säkerligen The Hives att släppa en ny skiva som tar alla på sängen och helt definierar rockmusiken som vi känner till den, då får jag stå där och äta upp mina egna ord. Men det bjuder jag på i så fall.