[stäng]

The Thrills Pustervik, Göteborg 2007-12-15 Av: Christian Stenbacke Publicerad: 2007-12-16 Hemsida: www.thethrills.com

---

Vad hände egentligen med Corey Heim sjunger Conor Deasy som allra sista extranummer innan han och resten av hans kumpaner försvinner ut från scenen för sista gången i kväll. Samtliga genomsvettiga, men med stora leenden, de överlyckliga över det varma bemötandet från publiken Jag skulle vilja vända på det: vad hände egentligen med The Thrills?

På tåget ner till Göteborg satt jag och fantiserade om hur jag skulle lägga upp en låtlista om jag var ett band som The Thrills, som haft en jättehit men sen inte så mycket mer. Bara på rent jävelskap skulle jag nog lägga största hitten tidigt i setet, så publiken skulle få koncentrera sig på resten av materialet ostörda av att de annars skulle vänta på just hitlåten. The Thrills bränner av alla sommarlåtars moder, Big Sur, redan som andra låt. Precis som jag skulle gjort.

Med det är det inte sagt att The Thrills inte har några fler bra låtar, det har de absolut. Whatever Happend To Corey Heim är en, One Horse Town en annan och senaste singeln från excellenta albumet, ”Teenager”, Nothing Changes Round Here är en tredje. Gemensamt för dessa låtar är att det är låtar med fart i, trots ett blött sjöbuseslag i Uppsala dagen innan, som Conor Deasy ursäktar sig med att ”Vi är ju ändå Irländare”, är det just då som The Thrills gör sig som bäst.

”Det var fyra år sedan vi var här sist” förkunnar Conor Deasy sedan och lägger till att det är väldigt kul att återigen vara i Göteborg och att publiken här är den bästa så här långt på rådande Europaturné (oväntat?). Jag kan säga så här, det märks att det var fyra år sedan, tro mig, jag vet, jag var där då också: Accelerator 2003.

The Thrills har ändå åldrats med viss värdighet, och visst står de fortfarande i skuggan av Big Sur, men det försvarar ändå inte de sega balladerna och countrydoftande irländska folklåtarna som de kör mitt i setet. En riktig partydödare. Tur då att bandet är på ett riktigt lekhumör ikväll, de tar in requests från publiken, ”Är det någon speciell låt ni vill höra?”, och ger sig i kast med att försöka spela alla önskemål, oavsett om de kan låtarna eller ej. Mer än en gång bjuds vi bara på en strof eller två, men alla önskemål spelas.

Störst charmpoäng blir det när det ropas på Just Travelling Through och Conor Deasy, efter första versen, frågar om det är någon i publiken som kan andra; och det är det. Upp på scenen kommer en blond liten dam som sätter vers och tonart perfekt, med effekt att hela stället, mig själv inräknad, exploderar i skrik och applåder. Det ögonblicket tar jag med mig, de där tråkiga och träiga i mitten glömmer jag bort så snart jag bara kan.

Kommentera

Namn:

Spamskydd, skriv 49273 i rutan

Inlägg:

Inga kommentarer