Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Patrick Wolf
Way Out West, Göteborg
2009-08-15
Av: Alexander Hellgren
Publicerad: 2009-08-16
Hemsida: www.patrickwolf.com

Det som på förhand smäller högst för egen del på årets Way Out West, har tilldelats den obekväma tiden ett på lördagen. Eftersom jag var och såg Echo and the Bunnymen, som för övrigt var riktigt bra och inte alls trötta gubbar, kvällen före så blev det alltför lite sömn. Sushi till frukost, dubbel espresso till det och så äntligen ska jag få se honom. Jag hade gärna sett Patrick Wolf just här i tältet, men hellre senare på dagen eller helst på kvällen. Hur magnifik musik klarar man egentligen av vid den här tiden?

Så kliver Patrick med band på scen, framför en morgonpigg skara människor. Posera kan han sannerligen och gör det mest hela tiden, men framför allt kan han göra väldigt bra musik. Tristan från andra skivan är mäktig, som ett uppåttjack serverat till lunch. Under efterföljande Bluebells börjar det av någon anledning rinna tårar längs mina kinder. Jag blir rörd av den här mannen och bara hans närvaro påverkar mig oerhört. Ni kan sluta leta efter en objektiv recension, eller ens försök till en sådan om de nu existerar. Under Antony and the Johnsons med Göteborgs Symfoniker igår började ögonen vattnas, och allt var så otroligt vackert. Det här är också vackert men på ett annat sätt.

Storslaget också, trots den tidiga timmen och den minsta av festivalens scener. Elektriskt, men med en hel del stråkarrangemang. Ljudet hade kunnat vara lite bättre och jag är inte helt övertygad av liveversionerna av alla låtar, men för mig är det bara petitesser. Under Hard times ser jag inte ens huvudpersonen förrän i låtens slutskede, då denne befinner sig nere vid en trånande publik, men musiken är så berusande att jag inte behöver se för att känna. Han är verkligen ett unikum bland artister.

Något som däremot är tråkigt är två saker. Det första är att spelningen endast varar i fyrtio minuter, vilket blir alldeles för kort med den låtskatt som 26-åringen har. Låtvalet är en annan sak som jag i efterhand tycker är synd, när vi knappt bjuds något från första och andra skivan. Men det som spelas låter verkligen så fantastiskt som jag vågade hoppas på och efteråt är jag lycklig och kan inte riktigt förstå att det faktiskt var han. Jag har sett en ängel. Nej, leta inte efter någon objektivitet, men ta det för sanning. Patrick Wolf är en ängel, men mest av allt är han ett geni.