Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Adiam Dymott
S/t, 2009
Skivbolag: Razzia Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-04-01
Hemsida: www.adiamdymott.com

Det snackas och skrivs vansinnigt mycket om Thomas Rusiaks inverkan och att Adiam Dymott växte upp med hiphop. Det är fullständigt irrelevant när man avhandlar det här självbetitlade debutalbumet. Visst är det sant att herr Rusiak varit gravt inblandad i skapandeprocessen och dessutom producerat skivan, men att det här skulle vara det minsta besläktat med hiphop är bara kvalificerat skitsnack.

Istället hör jag snarare en större inverkan från andra medverkande musikanter. Det är så att säga inte förvånande att folk som Fredrik Okazaki Bergström (I Are Droid) och Christian Gabel (Thåström, Bob Hund) varit med och lirat på plattan. För Adiam Dymott är det slöjbeklädd rock som gäller helt och hållet. Närmare crediga fester i Stockholm än garaget i Uppsala förvisso, men rötterna kan ändå spåras en bra bit bak i rockhistorien.

Adiam Dymott har två väldiga styrkor. Dels sjunger hon på ett svalt, väldigt tilltalande, sätt som vittnar om attityd. Dels är sångmelodierna som planteras över de distade gitarrerna tillräckligt melodiösa för att ge ett poppigt intryck. I favoriter som Cars och Black Cloud låter Dymott som om hon inte kunde bry sig mindre om ifall någon lyssnar eller inte och det gör det hela fantastiskt.

Den sparsmakade ljudbilden hjälper också till att lyfta skivan till en av årets så här långt mest intressanta debuter. Egentligen är det bara Neil Young-covern Too Far Gone som faller ur ramen för det här återhållsamma rockutbrottet och jag undrar stilla hur det här egentligen kan bli live.