Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Hästpojken
Popadelica, Huskvarna
2010-05-01
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-05-02
Hemsida: myspace.com/hastpojken

Mitt under den blåsiga eftermiddagen står Martin Elisson i P4 Studion som provisoriskt satts upp utomhus och är så där extremt oengagerad som bara han kan vara. Han rättar sömnigt sitt feluttalade efternamn och talar utan någon som helst gnista om vad som hänt med bandet sedan senast. Frågorna från en uppenbart oinsatt reporter må vara dumma, men sångaren framstår som att han inget hellre skulle vilja än att vända Huskvarna ryggen och gå och lägga sig.

När samme man beträder scenen i Teaterladan ett antal timmar senare är han en helt annan person. Då är han glad, öppen och på uppenbart strålande spelhumör. När det är dags för Martin Elissons timme i rampljuset ser han till att göra det mesta av den. Låt gå att det i längden (ja redan från första början faktiskt) blir tröttsamt att han envisas med att presentera sina bandmedlemmar som ”kanske vääääääääärldens bästa”, men i övrigt är det en fröjd att se frontmanen på så gott humör.

Han kan kosta på sig att vara nöjd. Efter släppet av Hästpojkens andra album ”Från där jag ropar” har han och gruppen nämligen en dynamisk setlista att luta sig tillbaka mot. Debuten ”Caligula” hade några riktiga mördarlåtar, men också mycket menlös utfyllnad (Elisson hävdar själv att det var ”typ fem bra låtar” på den plattan) som orkestern tvingades framföra för att fylla ut livespelningarna. När de vassaste numren från kejsarplattan nu framförs i en snygg mix med de lite lugnare, mer pianodrivna bitarna från nya plattan verkar det som att allt fallit på plats.

Då kan orkestern kosta på sig att fyra av dörröppnaren Shane Macgowan redan som tredje låt och skippa det förutsägbara med att spela Gitarrer & bas, trummor & hat som extranummer. Hästpojken blandar och ger på ett synnerligen trevligt sätt.

Tyvärr kroknar både Elisson och bandet med speltiden. Det känns lite som att de tar ut sig för tidigt i ren spelglädje och sen inte riktigt orkar på upploppet. Sångarens röst blir mindre och mindre kraftfull och bandet börjar slira lite för mycket. Det gör tyvärr att bandets bästa låt Caligula blir en ganska umbärlig historia som sista extranummer. Då tar jag hellre med mig en magisk version av Ett bättre djur som minne från den här konserten.