Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Lillasyster
Hörsalsparken, Norrköping
2007-08-10
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-08-14
Hemsida: http://www.lillasyster.nu

Lillasysters tre, fyra första låtar är en total katastrof. Inte så mycket beroende på bandet som på den undermåliga ljudbilden. Det som ljuder är ett okontrollerat diskantdån där gitarren knappt hörs och där Martin Westerstrands rossliga sång mixats alldeles för högt. Nyanser går så förlorade att låtarna ibland knappt ens går att urskilja. En prao bakom mixerbordet?

Följaktligen går en bra bit som Kräkas förlorad, klassikern Lokpest har sett betydligt bättre dagar och akustiskt baserade Nu har jag fått nog faller sönder fullständigt. Då får Westerstrand nog, skäller på den syndande teknikern och lagom till buskishiten Hårdrock når ljudet en okej balans. Nämnda hyllningshymn fungerar faktiskt riktigt bra denna afton.

Lillasyster är ett liveband, det råder det ingen som helst tvekan om. Westerstrand har visserligen lite problem att kontrollera sin röst och tappar ibland textrader när han är för andfådd, men en scenkaraktär är han onekligen. Hans kaxiga sätt är befriande (även om han ser minst sagt förvånad ut när en kille ur publiken i spelningens början tar sig upp på scenen och räcker honom en stor heliumballong föreställande en björn). Max Flövik, som gärna stoltserar med sin nakna blekfeta bringa, har jag egentligen inte haft någon åsikt om tidigare, men Norrköpingsspelningen visar att gitarristen är en riktigt skön karaktär.

Av okänd anledning saknas originalbasisten Daniel Cordero. Det är dock ingen större förlust den här kvällen. Han ersätts av en hårig drasut, inte alls olik en viss Lemmy, som röjer som en tokig och uppenbart klarar av basåtagandena utan några större problem. En extra kul detalj.

När ljudet väl kommit i ordning levererar Lillasyster ungefär vad man kan förvänta sig av dem. I sina bästa stunder är de en tung riffmaskin som får det att koka i den mångfaldiga publiken. Berätta det för Lina, som på skiva knappast är mer än en bagatell, smäller riktigt högt i Hörsalsparken.

Precis som jag varit inne på i tidigare Lillasyster-recensioner lever gruppen dock högt på arvet efter LOK (eller ”det andra bandet vi spelade i” som Westerstrand så fint uttrycker det). Det är de gamla LOK-låtarna som drar ner störst ovationer. Inget fel i det egentligen, gruppen gjorde flera riktiga höjdarlåtar som förtjänar att fortsätta spelas, men jag tycker att urvalet är lite förutsägbart. Visst, trion Lokpest, Skrubbsår och LOK står när de andra faller från mästerliga debuten ”Naken, blästrad och skitsur” är så klart svåra att förbise, men Sug min? Gillade någon någonsin den sista svulstsingeln?

LOK-valen känns lite för väntade, det är enkelt att bara plocka de kändaste. Jag hade hellre sett att något eller några oväntade kort smögs in i leken. Varför inte Kompanjoner, Passa dig eller Experiment? Lite mer utmaning och tuggmotstånd hade inte skadat. Men det struntar bandet och publiken, ja även jag, i när bandet stänger butiken med en tung version av LOK står när de andra faller.