Joyzine

[stäng]

Recension - Live

The Concretes
Herrgårn, Linköping
2007-04-19
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2007-04-24
Hemsida: www.theconcretes.com

Hela världen har blivit tokig. Det regnar, snöar, haglar och blåser, allt på samma gång. Allt precis då jag sätter min fot utanför mitt varma studentkrypin. Allt då jag precis fått till den perfekta indiepopfrisyren efter flera minuter framför spegeln. Ja, och jag glömde nästan nämna, apropå världens undergång, The Concretes lyckas få till en riktigt bra spelning.

När jag kommer fram till spelstället ser jag ut som en dränkt katt. Vinden och snön kom från alla håll samtidigt, omöjligt att försvara sig. Efter att ha torkat håret med papper (!) armbågar jag mig så fram för att kunna få en bra bild av The Concretes anno 2007. Mycket har hänt sedan jag såg dem senast. Viktoria Bergman ut, Lisa Millberg vanligtvis trummor, fram till micken. Ett alldeles underbart byte. Jag trodde aldrig att jag skulle få säga det, men ikväll är The Concretes riktigt bra, även som liveband!

Tyngdpunkten ligger på nya plattan, utmärkta ”Hey Trouble”, vilket inte är så konstigt egentligen. Bandet upplevde en turbulent tid i svallvågorna efter förra albumet ”In Colour” (2006). Det gick ett rykte om att bandet skulle splittras och kort därefter lämnade en av sångerskorna, Viktoria Bergman, bandet. ”Hey Trouble” är en betonghård markering att The Concretes är tillbaka och att det är på allvar den här gången.

Jag är fortfarande i chock. Sist jag såg The Concretes, vilket var på Arvika för två år sedan, höll jag på att somna ståendes. Ett så fruktansvärt tråkigt liveband hade jag aldrig sett fram tills just den tidpunkten. Ikväll svänger samtliga medlemmar i bandet. Lisa Millberg ler, hon skrattar och hon lyser. Precis den vitamininjektion som bandet varit i ett så skriande behov av. Hennes glädje och entusiasm smittar av sig, till och med den annars så allvarliga Maria Eriksson (som också frontar Santa Maria) ler ibland.

Det är inte mycket som går att anmärka på under kvällens spelning. Visst, det är lite sunkigt ljud till och från, men den riviga ljudbilden passar i mitt tyckte The Concretes bättre än den något polerade, nästan mesiga, som bandet visar upp så skiva. Det enda som förtar spelningen lite grand är min sedvanliga brist på stå-i-publik-teknik. Mitt i spelningen, när The Concretes öser på som mest, slinker det in en snubbe preciiiiiis framför mig. Två centimeter mellan oss, max. Jag ser inte ett skvatt. Ett nyp i röven är vad ohyfsat folk borde ha.