Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Stone Sour
Annexet, Stockholm
2012-12-19
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-12-20
Hemsida: www.stonesour.com

- Nu vill jag att ni ska sjunga med mig och jag vill att ni ska sjunga som om det kommer hela vägen från hjärtat, säger Corey Taylor när han till publikens stora jubel påannonserar Say You'll Haunt Me.

På något sätt är det lite ironiskt att han uppmanar publiken att verkligen lägga ner sin själ och sitt hjärta i konserten när det är så uppenbart att han inte gör det själv. När Stone Sour avslutar sin Europaturné inför ungefär 2500 personer i Stockholm är det nämligen ganska uppenbart att frontmannen lutar sig mot den busslast av rutin han samlat på sig genom åren och flosklerna haglar.

Det skulle lätt kunna bli ganska löjligt att orera om hur bra publiken är och utlova specialbehandling när gruppen bränner av samma setlist som de använt sig av under större delen av svängen genom Europa och däremellan gödslar med samma typ av mellansnack som han använt sig av ända sedan han med buller och bång dök in i det absoluta rampljuset för drygt tio år sedan. Men är det någon som kommer undan med den typen av slentrianmässigt publikfjäsk är det just Corey Taylor. Han är alltjämt en synnerligen skicklig publikdomptör och jag ger honom gärna de där flosklerna och låtindtroduktionerna som jag hört flera gånger förut när han levererar så som sker den här kvällen.

Om bandet har hemlängtan så här den sista turnékvällen innan jul är det i alla fall inget som hörs i leveransen. Synnerligen samspelt och med en tydligt metallisk egg bjuder de upp till dans med en setlista som bjuder på så väl nytt material som nostalgiska blickar bakåt i historien. Blotter från första plattan visar sig vara en betydligt bättre livelåt än förväntat och att låta de två fläskläpparna Reborn och RU486 följa varandra är ett utmärkt drag.

Publiken jublar programenligt som allra högst när frontmannen Taylor lägger sitt uppfordrande jag åt sidan för några minuter och bjussar på superhiten Bother, snyggt ihopvävd med Alice In Chains Nutshell, i ensamt gemak, men de stora höjdpunkterna finns i de riviga materialet. Made Of Scars är en oemotståndlig dänga som får så gott som samtliga fötter i Annexet att lämna golvytan och Last Of The Real sitter som en smäck innan extranumren.

Men kanske störst intryck gör trots allt oväntade livevalet The Travelers, Pt.2. Mitt i ett mastigt liveset där det bitvis blir påtagligt att mycket av låtmaterialet är ganska likformigt kommer den udda fågeln som en så väl överraskande som smakfull andninsgpaus med trippla gitarrer och kvällens känslofullaste sånginsats signerad Taylor.

Med det inte sagt att han inte levererar från start till mål. Tanken och hjärtat kanske redan är hemma i staterna och firar jul, men sånginsatsen är galant. Även när Corey Taylor går på rutin är han en sjuhelvetes sångare, det måste man ge honom.