Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Stone Sour
House of Gold & Bones Part 2, 2013
Skivbolag: Roadrunner Records
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2013-04-12
Hemsida: www.stonesour.com

Herre. Jävla. Jösses.

Om det monumentala titelspåret House of Gold & Bones inte blir en framtida öppningslåt på orkesterns konserter begår Stone Sour ett stort misstag. Den uppfordrande kolossen är den perfekta legeringen mellan allt som är Stone Sours signum, tyngd, pondus, aggression och ett förtrollande melodispråk. Den är som gjord för Corey Taylor att triumferande krypa upp på sitt podie längst fram på scenen och bara äga publiken till.

Låten är samtidigt den perfekta avslutningen på den dubbelmacka som är ”House of Gold & Bones”. Part 1 som kom i höstas var en bra om än lite ojämn skiva, Part 2 övertrumfar den med hästlängder. Jag vågar dryfta mig till att det är det bästa bandet klämt ur sig någonsin, samtidigt är det, det mörkaste och kanske även det mest hittiga. Här finns alla ingredienser som gjort Stone Sour till ett band värt att följa i tio år och där tidigare skivor varit lite ojämna får herrarna här till det i parti och minut.

Hotfullt lunkande Sadist är en pärla, Stalemate ett aggressivt melodimonster där Corey Taylor med sin silkesstämma får en tonartshöjning att framstå som det mest logiska som kan dyka upp i en hårdrockslåt och The Conflagration är den traditionsenliga och minst lika lysande balladen. Det är, utöver titelspåret, tre givna favoriter, men den här skivan fungerar utomordentligt som en helhet.

Det är tolv låtar som definierar allt som någonsin varit bra med Stone Sour. Oj så mycket jag vill se Corey Taylor domderande längst fram på scenen till sommaren.

Herre. Jävla. Jösses.