Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Deathstars
Konsert & Kongress, Linköping
2009-02-06
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2009-02-07
Hemsida: www.deathstars.net

Överraskande bra, det är sammanfattningen av den här konsertkvällen med Deathstars. Dels för att spelningen jag bevittnade med bandet på Arvikafestivalen i somras mest var ett pretentiöst skådespel, dels för att publikuppslutningen på Konsert & Kongress knappast är den bästa. I en lokal som sväljer 900 personer känns några hundra ytterst futtigt och kostymband brukar behöva ideala förutsättningar för att det inte ska kännas fånigt.

Men Deathstars övervinner alla hinder och visar sig från en imponerande sida den här kvällen. Låt gå för att Andreas Bergh låter mer än lovligt konstlad och inte alls får till sin högtravande sång i inledande Night Electric Night och att det tar några låtar för ljudet att sätta sig. Det spelar ingen roll när Deathstars agerar ut som om det var fullt och gör sin pryl till hundra procent utan att rucka på skådespelet. Det imponerar.

Sedan finns det förstås vissa förutsättningar som man måste köpa när man går på en Deathstars-konsert. Majoriteten av låtmaterialet låter likadant och det är omöjligt att inte bli lite trött på Berghs mörka mässande efter ett tag (däremot är hans skrikpipa välputsad denna kväll). Att vi i publiken jublar högst åt klassiker som New Dead Nation, Blitzkrieg och Cyanide är snarare ett resultat av att omständigheterna lyft fram dem i rampljuset än att det skulle vara låtar som överglänser några andra. Det där är saker alla är införstådda med och som på något sätt gör konserten ännu starkare. Mitt i sin monotonitet har Deathstars satt ihop en förvånansvärt dynamisk setlista och hela konserten flyter mitt bland poser och burleska utspel väldigt fint.

Känslan av ett fränt band överskuggar tydligt den pretentiösa bild jag fick senast och gruppens synthiga metal värmer gott den här slaskiga fredagskvällen. Att orkestern lyckas kliva upp ett pinnhål och med blottade bringor höja sig ett snäpp till extranumren Death Dies Hard och Revolution Exodus adderas ytterligare på pluskontot.

Men kvällens största och samtidigt mest skrämmande behållning är Ole Öhman bakom trumsetet. Mannen har ett ansikte av sten, ett ansiktsutryck fruset som en mask. Medan de övriga bandmedlemmarna poserar och visar känslor sitter Öhman som förstenad i sin kostym och trummar med fokuserad blick och utan att ändra en min. Han ser bokstavligt talt psyksjuk ut. Två gånger blir han förbannad och då menar jag inte som en gimmick utan verkligen förbannad. Vid det ena tillfället skriker han rätt ut och dunkar pedalen stenhårt i baskaggen. Nästa puttar han ilsket undan en av sina pukor och slår sedan i vredesmod för att döda när han markerar mot sina cymbaler. Den mannen vill jag inte möta i en gränd, aldrig någonsin! Deathstars i ett nötskal.