Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Gallhammer
Ill Innocence, 2007
Skivbolag: Peaceville
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-10-09
Hemsida: www.gallhammer.com

Nej, snuskig punkbesläktad black metal blir inte per automatik bra bara för att den framförs av tre missanpassade tonårstjejer från Japan. Det är en märklig missuppfattning. Gallhammer har blivit bandet man snackar om, på internetforum, bland hårdrockare på fester, överallt. De är bandet som man ska tycka om för att uppehålla någon form av creddighet.

Okej, det finns några saker som gör japanskorna värda att tala om (utöver det uppenbara att det är udda med tre black metalmanglande småflickor från Asien). Vivian Slaughter låter omänsklig när hon väser fram lyriken. Obehagligt missformade ljud kommer ur hennes strupe som om hon var besatt av någon form av ondsint demon. Det är naturligtvis råcoolt och i sammanhanget helt rätt. Dessutom är driviga Blind my eyes en fräsch låt som faktiskt bär både en och två likheter med Rolling Stones-klassikern (I can’t get no) Satisfaction. Om än mycket, mycket mörkare.

Men utöver detta? Nej, inte mycket att hurra för. Gallhammer lever på helt andra meriter än sin musik. Låt tre klassiskt långhåriga hårdrocksherrar framföra den här dåligt spelade crustpunken till black metal och ingen skulle bry sig. Det är ett faktum. För vare sig Gallhammer lägger i rock n’roll-växeln eller segar sig fram i doomtempo låter det illa. På ett dåligt sätt.

Bortser vi från nämnda Blind my eyes kan jag heller inte hitta särskilt mycket att jubla över bland låtmaterialet. Det hade framstått som tämligen tamt även om japanskorna kunnat spela. Jag förstår absolut att det är coolt att gilla Gallhammer (i grunden är det ju ett tämligen coolt band), men när man låter känslan för god musik tala är det en omöjlighet. Som koncept, tummen upp, som skiva tummen ner för ”Ill Innocence”.