Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Johnossi
Gudskelov, Norrköping
2005-09-08
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-09-13
Hemsida: www.johnossi.com

Så.. Jävla.. Bra.. Där har ni mitt första omdöme. Men låt oss backa tillbaka ett tag. Staden är alltså Norrköping, stället heter Gudskelov och det är klubben Republik som huserar här. Tydligen har både ett och annat storband spelat på ställets ganska snålt tilltagna scenen, bland annat The (International) Noise Conspiracy. Fast det är ju klart, sett ur bandets synpunkt måste stället verkligen te sig som optimalt, det är dyngpackat av just packade människor och scenen står som en liten flotte mitt i en ocean av förväntansfulla krog/spelningsbesökare. Att få kontakt med publiken kommer inte vara några som helst problem ikväll. Det är nästan så att man står och myser lite grand, det här är tredje gången jag ser Johnossi men första gången då de verkligen kommer att ha en chans att helt komma till sin rätt. Det här är ett band som absolut inte ska spela runt halv åtta på stora scenen på Göteborgskalaset, som det begav sig senast jag såg dem, de är utan tvekan ett band för en sådan här kväll när det är trångt, svettigt och precis lagom med alkoholintag.

Först ut är dock förbandet General Wu som definitivt förtjänar ett par kritikerrosande rader. Den redan lilla scenen blir än trängre när sex unga gossar intar den, samtliga med något nästan skrämt i blicken, det märks att de blickar ut över publikhavet. Detta märks dock inget av när de väl börjar spela, då är det full koncentration och massvis med spelglädje, främst från lintotten till sångare. Musiken hamnar väl i facket svängig rock med lite av en amerikansk touch på sången, en kombination som faller mig absolut i smaken. Nu blir det till att kolla upp mer med detta band!

Hur gick det för själva huvudakten då? Setet börjar med en numera klassiskt öppning, Glory Days To Come, en låt som mer än väl lämpar sig för denna uppgift. Kul att se att publiken verkligen är med på noterna från första början. Återigen kan man inte mer än häpna inför den massiva ljudbild som de två grabbarna lyckas måla upp, allt detta genom att endast använda en semiakustisk gitarr (med massor av tillhörande effektpedaler) och en nästintill manisk trumslagare med tillhörande trumset. Herrarna John och Ossi.

Givetvis läggs fokus på låtarna från deras första självbetitlade album, men det dyker även upp lite nyare alster som fortfarande går i samma stuk som det tidigare materialet men som ändå får mig att börja längta efter nästa släpp. Execution Song, Santa Monica Bay och Press Hold, alla slår de an strängarna på min lyra, de är helt enkelt fruktansvärt bra! Family Values blir en vacker vattendelare, tempot dras ner och man får en chans att ta ett par välbehövliga andetag men samtidigt också fascineras av sångaren/gitarristen Johns vackra gitarrspel och säregna röst. Detta är dock bara något temporärt, tempot dras snabbt upp igen, återigen är det dags att nästintill så och hålla andan.

Trots att jag har hört alla låtar tidigare så är spelningen verkligen något speciellt. De kompletterar verkligen varandra klockrent, John och Ossi. Som extranummer river de av Man Must Dance, utan tvekan den låt som flest känner igen och flest har väntat på. När de väl lämnar scenen, "på riktigt", finns det faktiskt inte kvar något alls att önska. Jag är helt tillfredställd. Det här var utan tvekan en av de allra bästa spelningar jag någonsin varit på..