Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Ozzy Osbourne
Hultsfredsfestivalen
2007-06-15
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-06-19
Hemsida: www.ozzy.com

Ryktena går att Ozzy Osbourne är en av festivalens dyraste bokningar någonsin. Skulle det stämma kan det inte beskrivas som annat än dumdristigt. Varför betala riktigt saftiga summor för en freakshow? Alla vet att Ozzy är ett paket på två ben och att hans artistiska status inte varit särskilt hög på hur många år som helst. Och målgruppen för festivalen är knappast i sådan ålder att de bekantat sig med hans fulla diskografi, så till vida de inte är ruggigt musikintresserade. Låt oss därmed hoppas att dessa rykten är illvilliga och att de stora pengarna lagts på mer vitala headliners (även om det var få av dem i år).

Med det sagt, Ozzy Osbourne gör en bättre spelning i Hultsfred än vad jag någonsin hade kunnat tro. Han ser riktigt kry ut när han struttar upp på scenen och även om han sjunger ganska tamt går det inte att ta miste på den originella rösten. Han sprutar ner vakterna med vattengevär och flinar saligt så fort publiken ger så mycket som ett pip ifrån sig. Han är som ett litet barn, någon som blir överlycklig av minsta lilla uppskattning och det går helt enkelt inte att tycka illa om honom. Det är mer hemtrevligt än freakshow, vilket så klart är en trevlig överraskning.

Men så värst spännande är inte Ozzy Osbourne. Han gör helt okej versioner av War Pigs och Paranoid, fina bitar ur Black Sabbath-katalogen, men i övrigt är det ganska tunt i setlistan. I längden blir det långtråkigt när farbrorn inte tycks kunna vråla något annat än ”I can’t fucking hear you” och rösten mer och mer börjar tappa stinget. Den halsinfektion han skyller på ger jag inte mycket för. Ingen trodde väl ens på förhand att Ozzy skulle kunna sjunga?

Spelningens lågvattenmärke noteras dock när the prince of darkness måste gå av scenen för att pusta ut en stund och gitarrvidundret Zakk Wylde ges fria tyglar. Det tio minuter långa gitarrsolo som följer kan vara det drygaste jag sett under samtliga mina åtta år på Hultsfredsfestivalen. Efter två-tre minuter börjar publiken skruva på sig, efter fem följer menande blickar och huvudskakningar, efter ytterligare några, när mister Wylde börjat spela med tänderna och bakom ryggen, är det inte långt borta att buropen börjar hagla. Att ens underlåta sig till sådan meningslös onani är ruskigt löjeväckande. Där fick vi en liten bit freakshow trots allt.