Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Kent
Billingehov, Skövde
2008-02-15
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-02-16
Hemsida: www.kent.nu

Vad är det här? Jocke Berg ler! Hela Kent ler! Inte bara det, måhända är det någon som drar mig baklänges på en liten vagn, men Kent fullständigt briljerar! I en ishall i lilla Skövde? Det är många frågor ikväll men turligt nog ännu fler utropstecken, alla härrör de till människorna på scenen framför mig. Jag har aldrig någonsin sett Kent så här icke usla – och tro mig, jag har ett par riktiga bottennapp till Kentspelningar att jämföra med, där spelningen på Hultsfred 06 är den värsta.

Det har hänt något med Kent efter släppet av senaste skivan, ”Tillbaka Till Samtiden”. Kent har mognat, Kent har växt upp, Kent har äntligen slutat ta sig själva på så stort allvar. Kent har insett att de inte längre har något att bevisa, de har inte längre några hinder kvar. Kent står inte längre för utanförskap - Kent står för gemenskap. Eriksgatan har blivit till en Kentgata

Jag är fortfarande i något av ett chocktillstånd, mycket förmodligen beroende på mina minst sagt lågt ställda förväntningar. Att de hade så mycket att ge, nu, idag, när karriären förmodligen är inne på sista rycket; det trodde jag aldrig. Det börjar förvisso lite halvslött med Vy Från Ett Luftslott, och det tar ytterligare att par låtar för bandet att komma igång ordentligt, och Palace and Main hade kunnat vara lite fräsigare, men med Kents otroligt starka låtmaterial och den skärpa de spelar med ikväll är segern redan vunnen när sirenerna börjar ringa till Sundance Kid ett par låtar in i setet.

Sedan smäller det bara på, hit efter hit, klassiker efter klassiker. Helt plötsligt får dynamiken i låtarna från senaste plattan en helt ny innebörd, LDS, någon? är en killer. Jag har ändå svårt att skaka av mig känslan som uppstår i kombinationen av att Kent gör en riktigt bra spelning, på gränsen till fantastisk, i min gamla ishall där jag som ung brukade gå och titta på fisljummen hockey i division 1. Och sin vana trogen sitter merparten av (de svenska) åskådarna på sittplats spelningen genom, trots att det inte är någon åtskillnad på biljett mellan sittplats och ståplats. Sedan när blev det godkänt att sitta ner på en rockspelning?

Resultatet blir att det är lite glest bland raderna framför scenen, jag kommer tillräckligt nära för att se bandets ansiktsuttryck utan problem, men vem bryr sig egentligen? Istället ökar det bara min egen konsertupplevelse genom att jag kommer så nära, så länge jag tittar framåt och låter mig översköljas av musiken, för att inte tala om den färgglada ljusshowen, så är det inga problem. Trots att jag ibland blir snudd på allergisk mot backtracks kan jag inte annat än kapitulera om man gör det på ett snyggt sätt; när Jocke Bergs kvinnliga duettpartner i Generation X dyker upp i night vision på storbildsskärmen bakom bandet i just nämnda låt; ja, då kan jag faktiskt ha överseende med att det just då låter precis som på skiva.

Avslutningen på kalaset är mer magnifik än vad man kan önska sig; som avslutande låt på ordinarie set - en upphottad discoversion av Dom Andra, kan vara den bästa versionen av en Kent-låt jag någonsin hört live – 747, som avslutning på första extranumret, och den förlängda versionen av Mannen i den Vita Hatten (16 år senare) som avslutning på extra-extranumret. Det blir inte bättre än så. Ikväll tar jag tillbaka allt dåligt jag sagt om Kent. Ikväll är de sannerligen Sveriges bästa band.