Joyzine

[stäng]

Recension - Live

All Time Low
Debaser medis, Stockholm
2010-08-16
Av: Rosanna Rundlöf
Publicerad: 2010-08-18
Hemsida: www.alltimelow.com

Långt innan insläpp ringlar kön rekordlång utanför Debaser medis, och detta samtidigt som det likväl köas utanför skivaffären Bengans där deras skivsignering skulle äga rum. Att All Time Low var så populära här i Sverige kom åtminstone för mig lite som en överraskning. För det första har de inte släppt någon skiva på över ett år, och de spelas knappt aldrig på radio eller tv. Förutom för något år sedan, när jag sprang till tv:n varje gång deras fantastiskt roliga video till Weightless spelades.

Det skulle inte förvåna mig om den här spelningen blev slutsåld till slut. Debaser medis är i stort sett tokfullt. När All Time Low inleder med Damned If I DoYa, Damned If I Don’t prick klockan 21 hoppar publiken upp och ner så intensivt att det känns som att golvet ska gå sönder. Det är så livat att ljusteknikerna vid mixerbordet får svårt att hålla ordning på datorerna, och rummet är dessutom varmt som i en bastu.

All Time Low verkar märkvärt stolta och precis som jag en aning överraskade över publikreaktionen. I mellansnacken nämner de flertalet gånger hur de sist spelade här på Klubben i Stockholm och en sådär 100 personer kom. Man kan bara konstatera att det har gått framåt sedan dess.

Och det tycker jag faktiskt att de förtjänar. Någon som är mer kritisk eller pessimistisk än mig skulle säkert kalla All Time Low för tuggummipoppunk av sorten som spelas i bakgrunden på exempelvis MTV-serien The Hills. Vilket i och för sig är sant, fast jag tycker ändå de förtjänar en bättre beskrivning än så. Deras musik och texter är ibland på gränsen till för simpla, men All Time Low är ett levande bevis på att man inte behöver göra det så svårt för sig. Det är inte meningen att man ska ta dem på för stort allvar.

De syns att de verkligen har roligt på scen och sånt smittar av sig. På mikrofonstativen hänger säkert tiotals bh:ar som kastats upp från fans, och faktum är att jag aldrig sett en så intensiv publik på Debaser medis förut. Kanske beror det delvis på att den mestadels består av 13-åringar med nyinköpta All Time Low-tröjor som för kvällen är på på sin allra första konsert. Mestadels tjejer – men också oväntat mycket killar. För första gången känner jag mig en aning gammal.

Samtidigt tror jag att All Time Low är något som vem som helst skulle kunna gilla. Eller ja, det vill säga vem som helst som inte tar livet på för stort allvar. Poppunkband finns det miljonals av, men få är så genuint roliga och charmiga som All Time Low. Musikaliskt är det inte alltid lika uppenbart unikt, ibland är det lite väl jämntjockt och alla låtar är inte mästerverk. Däremot, låtar som Lost In Stereo och avslutande Dear Maria, Count Me In bevisar att de även musikaliskt förtjänar att vara där de är idag.