Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Diecco
Faller (ep), 2006
Skivbolag: Radiopark Produktion
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-07-18
Hemsida: www.diecco.se

”Pop med driv och energi”. Jag kan inte för mitt liv förstå hur någon kan skriva så om den här epn. Men det är de första orden som möter mig i pressreleasen. Nog för att inledande London har lite go i sig. En rocklåt som stundtals tangerar gränsen till punkmentalitet och vacklar villrådigt mot visans territorier. Men i övrigt är materialet på ”Faller” slött, på gränsen till menlöst.

Diecco säger själva att de vill tilltala en bred publik. Med den missionen har de sedan skalat bort all tillstymmelse till något farligt, något ärligt. ”Faller” är rent av mesig, det finns varken driv eller någon vidare själ i framförandet. Allt är bara strömlinjeformat och tråkigt.

Bortsett från just London, som faktiskt har sina poänger, saknas det låtar som säger någonting. Östgötarna fastnar i ett balladträsk som stundtals lyckas släpa sig upp till rockens domäner, men sen snabbt faller ner igen. I de lugna stunderna drar det iväg mot vad Spoiler gjorde för några år sedan, men klasser sämre. Någon bit låter som om Diecco vill vara Jakob Hellman och så fortsätter det. Orkestern saknar en egen identitet. Även om det ironiskt nog är precis vad de säger sig eftersträva.

Diecco dribblar bort sig själva när de verkligen anstränger sig för att vara många till lags. Det smyger sig på en tydlig ängslan som lägger sordin på stämningen. Killarna vågar helt enkelt inte leva ut och det gör att ”Faller” enbart låter trist.