Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Dreamboy
It Means The World To Me, 2007
Skivbolag: I Can Hear Music
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2007-10-30
Hemsida: www.dreamboy.se

Dreamboy spelar glada sånger om sorgliga ämnen. De festar euforiskt, men är hela tiden medvetna om att livet inte bara är en fest och vågar vara töntiga lika väl som de är självsäkra popmusiker. Men framförallt utforskar de oupptäckt område inom indiepopen på ett helt annat sätt än man kan säga om särskilt många andra på dagens scen.

Först och främst består ”It Means The World To Me” av oerhört starka poplåtar, men det är inget Dreamboy nöjer sig med. De vill göra sin musik mer fascinerande än så och kryddar därför med en uppsjö av udda instrument. Det bubblar, puttrar och smeks mothårs om vartannat när orkestern spelar banjo, dragspel, koskälla och gurka. Uppfinningsrikedomen är ofantlig och i de allra flesta fall höjer den låtmaterialet. Att bandet talar om hur genomarbetad skivan är, är för en gångs skull inte en klyscha. Det hörs verkligen att det ligger mycket tankearbete bakom ”It Means The World To Me”. Detta utan att det på något sätt känns överlastat eller konstruerat.

Starka låtar och en finessrik detaljrikedom, som gjort för en fullträff med andra ord. Ja, men kronan på verket sätts av den känsliga sånginsatsen av Ludwig Bell. Precis som låtmaterialet bär spår av så väl obesinnlig glädje som mörk självrannsakan växlar Bell sin röst mellan spralligt och eftertänksamt. Hela tiden på den där briljanta linjen mellan gott och uselt tonregister. Det är inte alls olikt en viss Niccokick-sångare (som också funnits med och pillat på rattar och spakar under inspelningen).

Att rabbla låtar är meningslöst. Dreamboy är lika bra i sina upptempostunder som de mer reflekterande numren. Jag är egentligen inget fan av att haka på hyper, men i det här fallet jan inte konstateras annat än att ”It Means The World To Me” förmodligen är årets absolut starkaste svenska popalbum.