Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Nadja Eriksson
Flickan vid pianot, 2011
Skivbolag: Egen utgivning
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-11-30
Hemsida: www.nadjaeriksson.se

Jag kan fortfarande bli lite full i skratt när jag tänker på den recension som vår dåvarande skribent Johannes Ådén skrev om Nadja Erikssons förra skiva ”Nya steg gör nya spår” (läs den här). Inte lika mycket för den totala aversion som han kände inför skivan och musiken, utan snarare på grund av den urspårade kommentarstomte som dök upp och i harang efter harang (under olika namn trots att ipet tydligt avslöjade att det rörde sig om en och samma person) orerade om den landsomfattande bojkott han skulle starta mot stackars Ådén. Det var humor på hög nivå som liksom accentuerade att den där skivan nog inte var särskilt bra.

Då hette låtarna saker som Tanga och Bred om baken och gav ett, i alla fall utåt sett, intryck av en klämkäck tant som hade lite för dålig smak för sitt eget bästa. Så är inte fallet när det nu blivit dags för ”Flickan vid pianot”.

Här är det ingen klämkäck Stefan & Krister-buskis, utan reflekterande i seriös ton. Nadja Eriksson sjunger med djup stämma och tar itu med ämnen som i flera fall är riktigt allvarliga.

Musikaliskt drar sångerskan åt musikalhållet. Majoriteten av de fjorton snyggt pianodrivna låtarna på ”Flickan vid pianot” skulle kunna vara hämtade från en scenuppsättning. I sina arrangemang och sin uppbyggnad är de som mallade och anpassade för ett sådant format. Har jag förstått det hela rätt används flera av melodierna mycket riktigt också i någon form av scenframställning i landets södra regioner.

Problemet är bara att det inte är något starkt material. Det mesta som finns att hitta på den här skivan är välutfört och skickligt presenterat till sin utformning, men det låter som en samling låtar som ratats vid komponerande av mer framgångsrika musikaluppsättningar. Den riktiga spetsen och det minnesvärda melodierna saknas, även när musiken drar iväg och blir lite jazzig.

Det är ingen buskis den här gången, så långt ifrån något att bli full i skratt över man kan komma. Men samtidigt är det inte särskilt spännande heller och således inget som jag kommer minnas särskilt länge.