Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Graveyard
Lights Out, 2012
Skivbolag: Stranded Rekords
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-10-22
Hemsida: graveyardmusic.com

I en artikel i Close-Up Magazine passar Graveyard på att gardera sig ganska betänkligt när de konstaterar att de blev sönderkramade i och med förra släppet ”Hisingen Blues”, att man om man gillar Graveyard även borde gilla ”Lights Out”, men att människors vilja att hela tiden hitta något nytt att hypa kanske gör att det inte ligger i tiden att ta emot nya skivan lika väl.

Det är en ganska bra lägesanalys. ”Hisingen Blues” kramades verkligen fullständigt sönder och samman av fan och hans moster (och där var vi på Joyzine minst lika delaktiga som alla andra då vi utsåg den till 2011 års bästa platta). Detsamma gäller orkesterns liveframträdanden. Att toppa den typen av positiv publicitet genom att komma dragande med ungefär samma sak en gång till torde vara omöjligt. Men samtidigt är det precis som bandmedlemmarna konstaterar, gillar man Graveyard, ja då bör man i rimlighetens namn också gilla ”Lights Out”.

För när uppföljaren nu är här handlar det om samma sak men lite mer av allt. Lite mer ös, lite mer sväng, lite lugnare stunder. Jag kan tycka att den här retrorock-trenden som med obarmhärtig kraft svept in över landet och vägrar släppa greppet är extremt överskattad, men Graveyard tillhör ett av banden som faktiskt får den att kännas legitim. Det är inget som förändras med ”Lights Out”.

Det förförande svänget i singelsläppet Goliath eller den uppfordrande stämningen efter att den murkna flygsirenen klingat ut i inledande An Industry Of Murder är fina stunder, men faktum är att Graveyard på det här släppet är som bäst när de slutar svettas, kammar mustaschen och lugnar ner sig. De avskalade (att skriva ballader känns i sammanhanget mest fel) bitarna där tempot plockas ner och sången tillåts bli reflekterande snarare än skrikig är överlägset bäst. Jag tänker då på smäktande serenader som Slow Motion Countdown och avslutande 20/20 Tunnel Vision.

Så visst fortsätter jag att krama Graveyard, om än lite i smyg. Drygt 35 minuters ny musik är alldeles lagom.