Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Dia Psalma
Hultsfredsfestivalen
2006-06-17
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-06-20
Hemsida: www.diapsalma.net

Att använda ordet antiklimax är kanske lite väl hårt, men jag är ändå inne och snuddar lite vid det. Samtidigt som jag hade skyhöga förhoppningar om att Dia Psalma skulle vara helt fantastiska och leva upp till alla de där nostalgiska drömmarna som cirkulerat i mitt huvud ända sedan det blev offentligt att de skulle återförenas, var mina förväntningar inte mer än att de skulle klara sig undan med hedern i behåll. Ändå känner jag en stor besvikelse när just det där sistnämnda blir fallet. Dia Psalma kliver upp på Hultsfreds tältscen och bjuder på en spelning som har sina poänger, men som inte ens är i närheten av att tangera festivalens övriga toppar.

Inledningen med Hon får inför den exstatiskt tjutande publiken är darrig och faktum är att de gamla punkveteranerna spelar ganska otight och märkligt under konsertens första tredjedel. Det känns snarare som ett gäng farbröder som återförenats som en oseriös plojgrej än som det fokuserade punkgäng Dia Psalma borde vara. Publikens makalösa allsång i Balladen om lilla Elsa (Ulke behöver knappt ta en ton) räddar denna första halva från underbetyg. Jag kommer inte ifrån tanken att det faktiskt borde vara så mycket bättre, att bandet borde ha haft gott om tid på sig att repa sig samman och att de som första band ut för dagen borde haft ordentlig tid att soundchecka. Trummorna låter som om någon lagt en fuktig filt över dem och sånginställningarna är inte alls vad de borde vara. Körsången åker upp och ner i volym.

Sedan ordnar det lyckligtvis upp sig och bandet blir bättre och bättre ju längre speltiden lider. Med den digra låtskatt gruppen förfogar över går det självfallet inte att sätta ihop en dålig setlista, hela spelningen är en njutbar hitkavalkad. Men blir någon förvånad om jag inte riktigt är nöjd med låtvalen? Nej, förmodligen inte. Setlistan har grav slagsida åt debutplattan ”Gryningstid”, vilket inte alls är fel, men utöver det tycker jag låtvalen är ganska konstiga. Från ”Efter Allt” inkluderas enbart två (!) melodier och dessutom i mina ögon två av de sämre spåren från plattan. Låt oss säga så här, ingen Luft, ingen Vi svartnar, ingen Vemodsvals, ingen Bara ord och ingen Del 1. Istället är det 100 kilo kärlek och otippade Mördarvals som framförs. Den sistnämnda dessutom i en ganska tafflig version.

I övrigt har jag svårt att förstå val som Vad har du kvar och Illusioner, låtar som aldrig var särskilt nära att bli riktiga klassiker. Däremot pluspoäng för oväntade Det döende barnet som tillägnas nyligen avlidne forumfavoriten från Rockpartys eget forum, Dr.Dajm, och dessutom görs i en gripande version. Även extranumret Tro rätt tro fel draperas i en alldeles förträfflig livekostym.

I slutändan är nog ändå antiklimax ett lite väl hårt ord, men den riktiga magin finns inte där längre. Innerst inne visst jag nog att det skulle bli så här, återföreningar är ändå alltid återföreningar, men hoppet fanns ändå där inne någonstans. Skam den som ger sig dock, känner jag mig själv rätt kommer jag stå där i publiken och hoppas även när det blir dags att bevaka Arvikafestivalen.