Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Stars
Accelerator, Stockholm
2008-06-25
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2008-07-02
Hemsida: myspace.com/stars

Coola Amy Millan, för dagen iklädd Ramones-inspirerad svart skinnpaj, må vara jetlaggad som en gris, inte mycket sömn blev det tydligen natten innan heller, men vad gör det när hon tillsammans med kollegan Torquil Campbell i kanadensiska indiepopkonstellationen Stars river av ett set som får det att brännas till i magen av vällusta. Jag visste väl att ett band som väljer att dekorera hela scenen med vita rosor aldrig kan vara fel ute.

Med gemensam nämnare Broken Social Scene, det kanadensiska superkollektiv där både Torquil Campbell och Amy Millan är med och bidrar, är Stars lite av ett miniatyr-all star-team till ett redan existerande all star-team. Leslie Feist har gjort det, Kevin Drew har gjort det; lyckats kombinera arbete i Broken Social Scene med lysande solokarriärer. Torquil Campbell och Amy Millan har förstås tusen andra strängar på sina lyror de med, men frågan är om det inte efter fantastiska album som ”Set Yourself On Fire” från 2004 och nu senast ”In Our Bedroom After The War” från i fjol, som Stars verkligen har blivit till en… öh, lysande stjärna på pophimlen.

Många av låtarna som spelas kommer förstås från dessa två plattor, själv får jag min libido tillfredställd nästan omgående när jag får lyssna till den fantastiskt underbara Window Bird, en låt där strålkastaren hamnar på Amy Millan och dennes späda röst. För en sekund undrar jag om rösten verkligen kommer att hålla, av någon anledning kommer jag att tänka på krackelerat glas. Men det gör den. Stars styrka har alltid varit låtmaterialet, låtarna spretar betänkligt, men är i grunden alltid riktigt bra låtar.

En av mina stora funderingar innan spelningen var hur Stars skulle lyckas att förmedla det mjuka och bitvis elektroniska inslag de har i sina låtar till scenformatet, och mycket riktigt är det lite rivigare och kantigare, något som vissa låtar mår bättre av medan andra kanske tappar lite av sin charm. Så länge Bitches In Tokyo sitter där den ska är jag nöjd. Och det gör den förstås. Torquil Campbell avslutar med att vurma för ett annat band som spelar på festivalen, Black Kids, men det mina vänner, är en helt annan historia.