Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Soulfly
Metaltown, Göteborg
2010-06-19
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2010-06-20
Hemsida: www.soulflyweb.com

Vill man vara riktigt elak skulle man kunna beskriva Soulfly och dess envåldshärskare Max Cavalera som en stilstudie i mänskligt förfall. För varje gång Soulfly besökt våra breddgrader har bandet blivit sämre och sämre och herr Cavalera tjockare och tjockare. Han är ingen rolig syn när han kliver upp på scenen i Frihamnen och med sitt karakteristiskt barnsliga uttal skriker ”sweeeeeddddääään” om och om igen.

Den goda Max må ha blivit tjockare och än mer sliten sen senast han var på besök, men han besitter fortfarande en stark pipa. Om man blundar och bortser från det faktum att han står som fastväxt i scengolvet mellan sina monitorer låter det helt okej. Då kan han fortfarande.

Tyvärr är hela känslan med Soulfly att Max med sina inhyrda medmusikanter fortsätter att turnera bara för sakens skull. Hela liveakten känns som en lite sämre repris på tidigare konserter, vilket naturligtvis går lite hand i hand med det förfall som beskrivs ovan. Cavalera fortsätter att åka runt och spela sina gamla klassiker och spår som Primitive och Sepulturas klassiker Roots Bloody Roots är förstås fortfarande fantastiska dängor, men framförandet är exakt detsamma som det varit de senaste åren. Cavalera envisas rent av fortfarande med att bara spela en liten snutt av Jump da fuck up för att den ska fungera som medley med Eye for an eye. Som sagt det är en repris.

Likaså börjar det bli väldigt tjatigt att den gamle mannen ständigt ska släpa upp sin fullständigt talanglöse styvson Richie på scenen vareviga spelning. Snubben stövlar helt i avsaknad av självdistans runt på scenen i några låtar och gallskriker och försöker se så ond ut det bara går. Förlåt, men jag kan inte låta bli att dra på munnen åt sopan där uppe på tiljorna.

Jag har skrivit det förr och jag blir tvungen att skriva det igen, är det inte dags att lägga det här bandet på hyllan nu Max Cavalera? Det nya materialet verkar ingen bry sig särskilt mycket om och de gamla dängorna börjar bli till bleka kopior av vad bandet en gång tiden presterade. Det är synd på ett en gång i tiden så potent liveband.