Joyzine

[stäng]

Krönika

Hultsfred inledde halvdant 2007

Så har det då slutligen kommit. Hultsfredfestivalens första, efterlängtade bandsläpp. Efter en hel vinter av spekulationer lyfte Rockparty tillslut på locket och offentliggjorde sina 20 första bokningar för året. Och mitt samlade intryck är ett utdraget…njaaa

Bredden går det absolut inte att klaga på. Bland de 20 första akterna finns allt från hårdrock, rock och pop till hiphop och soul. Således kan vi sluta oss till att så väl bandsläppet som årets festival som helhet kommer att attrahera flera olika intressegrupper. Bra så. Det är så vi vill att Hultsfred ska vara. Tar vi en titt på de två föregående årens lyckade headliners (Slipknot, System of a down, In Flames för att ta några exempel) och den man som presenterades som det stora namnet igår står även en annan sak klar. Rockparty har verkligen förstått att hårdrock säljer.

Men personligen har jag svårt att jubla över bokningen av Ozzy Osbourne. Glansen kring mörkrets prins har falnat betydligt. Jag bävar ärligt talat för att planen framför Hawaii kommer att fyllas med teveberoende glin som spanat på ”The Osbournes” och tycker det är störtcoolt att dokusåparockern kommer till Hultsfred. Ungdomar som knappt ens har en aning om vad Ozzy åstadkommit under sin karriär och som förmodligen heller inte kommer förstå något av vad han gör som liveartist. Festivalens målgrupp grundar för att ett sådant scenario kan bli mer än verklighet. Och skulle det inte bli så. Hur mycket till konsert blir det med Ozzy Osbourne nu för tiden? Det är en berättigad fråga. Risken är att det blir en rejäl freakshow med ett kolli som hunsas upp på scenen av sin rabiata fru som ser en sista chans att casha in på makens berömmelse. Det ligger en hel del cred i Ozzy-bokningen, men jag har svårt att se något annat än att den är roligare i teorin än i praktiken.

Återanvändningen av våra större svenska stjärnor är egentligen ofrånkomlig, men börjar ändå kännas lite trött. Timbuktu och Damn såg vi på festivalen så sent som förra året och vad gäller The Ark kan jag inte känna annat än oengagemang inför ännu mer effektsökeri från Ola Salo. Såvida snubben inte lugnat ner sig och börjat sätta bandet före sitt ego igen tänker jag hålla mig så långt borta det bara går när Växjö-orkestern kliver upp på scenen. Det ska dock bli intressant att se hur bandet har stått sig hos de svenska fansen. Är de en lika solklar favorit hos Hultsfredsbesökarna som förr om åren?

Personligen tycker jag att Australiensiska Wolfmother är våldsamt överreklamerade. Jag har väldigt svårt att se tjusningen i den retrorock trion saluför. Men ändå, båda tummarna upp för Janne Kleman och bokningsgruppen. Wolfmother ligger i tiden och har en bred uppslutning av invigda fans som förmodligen kommer att flockas i Hultsfred. Det är en bokning som är lika självklar som den är rätt. Detsamma säger jag om Asha Ali. Inte min påse, men ändå en bokning som förtjänar en applåd.

Av de akter som släpptes igår ser jag ur egen synvinkel Svenska Akademien som den roligaste. Visserligen brukar det alltid bli så att hur peppad jag än är inför ensemblens festivalspelningar, missar jag dem på ett eller annat vis. Men i sommar ska det bli ändring på det. En nytänd akademi med Sture Allén och General Knas tillbaka från mer eller mindre lyckade soloutflykter kommer säkerligen att lyfta tältduken på Atlantis (där jag antar att de kommer få spela).

I övrigt tillgodoser Hatebreed och Converge hardcorefansens lystmäte utan att för den sakens skull vara särskilt spännande. Sebastian och Justice är heta DJs som håller den franska fanan högt och Neverstores lycka eller olycka beror helt på hur pushade de blir av MTV och andra musikkanaler under våren. Resten av gängen i detta ganska alldagliga, första bandsläpp är Salem Al Fakir, Joy Denalane, Goose, Sabaton, Roxy Cottontail, Rubik, The Drones, Oh No Ono och Familjen.

Vad gäller Metallica-ryktet som florerat i flera veckor vill jag råda er hårdrockfantaster att sluta drömma. Gänget är fortfarande för stort och dyrt för Rockparty att ro i land. Lika bra är väl det. Jag är rädd för att vi får ett Hawaii-program bestående av gamla stofiler och mer eller mindre fantasilösa bokningar av svenska gäng som vi sett till leda över de senaste åren. Jag hoppas jag har fel. Och det vet vi ju, att de bästa och kanske även mest oväntade bandsläppen brukar dyka upp fram i mars och april. Nu håller vi tummarna för en roligare fortsättning.

…och förresten. Ska vi tolka ”Hem ljuva hem”-teckningen från den nya layouten på festivalens hemsida som att Rockparty hängt på Emmabodafestivalens grepp att förse sitt arrangemang med en hemtrevlig slogan?