Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Mustasch
The New Sound Of The True Best, 2011
Skivbolag: Gain Music
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2011-02-28
Hemsida: mustasch.net

Det är tio år sedan urtjusiga epn ”The True Sound Of The New West” satte Mustasch på musikkartan och som den ordvitsiga göteborgare bandledare Ralf Gyllenhammar är firar man det med att släppa nyinspelade versioner av några av karriärens finaste nummer under epitetet ”The New Sound Of The True Best”.

Som alltid när det handlar om greatest hits-kompilationer kan man ha invändningar mot låtvalet och visst finns det en handfull riktigt smarriga Mustasch-dängor som av en eller annan anledning saknas här. Men å andra sidan går det inte att klaga på den befintliga låtlistan heller. Det är ett pärlband av tolv (tretton om man räknar in det gömda bonusspåret 6:36) högkaratiga Mustasch-hits som radas upp.

Efter att potenta, nyskrivna Angel's Share öppnat kalaset går det inte att värja sig för låtmaterialet. Nyinspelningar kan vara svårt. Det är inte alltid givet att man hittar tillbaka till den magi som fanns när låten första gången sattes på tejp och givetvis spelar minnen och emotionella kopplingar in när en lyssnare ska avgöra om det är okej eller inte. Mustasch gör det dock med den äran. ”The New Sound Of The True Best” är så väl tung som svängig, mycket likt det liveband Mustasch varit de senaste åren och mr Gyllenhammar himself låter riktigt hungrig bakom mikrofonen. Hade det inte varit för att det mesta materialet lät bra redan i originaltappning hade det här varit en given hit.

Det mesta låter som sagt riktigt bra i händerna på det hungriga band som Mustasch fortfarande är 2011, men det finns skamfläckar. Bandets programförklaring Dogwash kraschlandar tyvärr helt och kommer inte nära originalinspelningens charm och Down In Black som borde ha kunnat få en ordentlig skjuts av en nyinspelning blir varken bättre eller sämre.

Då plussar jag hellre för Parasite som fått sig en rejäl ansiktslyftning och genombrottshiten Homophobic/Alcoholic som i den här versionen hotar att spränga stereoanläggningen med så väl sväng som fetma. Samma sak gäller bastanta nummer som Bring Me Everyone och I Hunt Alone.

Lika mycket som man kan tycka att det är onödigt att uppdatera ett låtmaterial som redan lät bra från början, ett lika kul sätt är det att fira den annalkande födelsedagen och i och med att plattan inte kostar mer än 99 pix i butik är det snarast att betrakta som en kulturgärning.