Joyzine

[stäng]

Recension - Demo

Anagoes
...to Hollywood
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2005-11-29
Hemsida: www.anagoes.com

För er som inte vet. Den här skivans producent, Johan Wendt, spelade för ett antal år sedan i ett gravt Nirvana-inspirerat band kallat Core. Ett band som sedermera sadlade om till mer rockiga tongångar (utan att helt överge grungen) och bytte namn till Staireo. Så vitt jag vet har de sedan skördat hyggliga framgångar i Japan och Australien och herr Wendt har tagit artistnamnet James (fniss!). Men det spelar mindre roll. Vart jag vill komma är att det där grungiga som Core stod för även finns återspeglat på Anagoes tredje demogiv ”…to Hollywood”. Så väl i ljudbilden som i låtskapandet. Det handlar inte om Nirvana alls, snarare rock med blickar åt Seattle, men grungen finns där.

Med det fastslaget att detta luktar Wendt-inblandning lång väg kan vi istället koncentrera oss på låtarna och bandets insats. Det råder ingen som helst tvekan om att det här är snubbar som kan det där med att skriva klistriga refränger. Hela ”…to Hollywood” är väldigt medryckande. Jag kan tycka att det är lite väl tillrättalagt och att bandet försöker vara lite för sockersött. Vilket också antyds i bandbilderna där de visar upp sig som välkammade gossar. Det känns lite som ”Hej USA här kommer vi!”. I slutändan kapitulerar jag ändå inför bandets smittande rockbagateller.

Visst hade man kunnat önska att bandet vågat lite mer och ruffat till det lite, men de tycks ha gjort ett vägval och låter det så här bra är valet helt rätt. Samtliga fyra spår på skivan är bra (jag hatar mig själv för att jag återigen fastnat för en gullig och smygdeppig rockballad i och med She). Det är möjligt att det putsade framförandet ger låtarna en kortare livslängd, men då får det väl vara så. Det är kul så länge det varar.

Framförallt är det kul att Skövde-scenen lyckats avla fram ett kvalitativt band igen. Mitt intryck så här på avstånd är att de senaste åren bara handlat om pinsam posörrock (av både äldre och yngre modell) och nu-metal som aldrig blir mer än okej. Där behövs Anagoes sannerligen. Att skicka skivan utan promoblad, följebrev eller ens någon form av info är dock antingen korkat eller arrogant. Man är inte en rockstar bara för att en sådan producerat plattan.