Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Lasses Komet
Kass Tajming, 2005
Skivbolag: Ant Nest Records
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2005-12-20
Hemsida: www.lasseskomet.se

Ett högst okärt återseende är min första tanke när jag får syn på vad som ligger härnäst i recensionshögen. Det är återigen dags att stifta bekantskap med skånepågen Lasse Hansson och hans Kometer. Vill minnas att det senaste jag recenserade med Lasse inte fick mig att trilla av stolen om man säger så. Men en sådan inställning kan man ju inte ha när man ska försöka framstå som en seriös musikälskare (och kritiker). Så precis som det står i den gamla blaskan med ett smidigt litet kors på omslaget, alla förtjänar vi en andra chans.

Vad jag har att göra med denna gång är alltså en slags best of, men ändå inte, eftersom det rör sig om det första fullängdssläppet. Lasse har dock jobbat med materialet sedan år 2000, därav best of-liknelsen. Musikaliskt rör vi oss inom funk/reggae/smyghiphopland. Lättlyssnat och lättillgängligt är två bra beskrivande ord.

Tyvärr rivstartar ”Kass Tajming” precis där jag sist lämnade Lasses Komet. Funkar säkert bättre om jag…, Kass tajming och Livet är hårt men är vi hårdare är tre spår som jag redan glömt. Härnäst sker dock ett ganska intressant fenomen. Nästa låt i listan är Euroland, en låt som redan är mig bekant. När jag hörde den för första gången tyckte jag inte alls om den, men efter att ha hört ovannämnda låtar skulle jag nästan säga att den är bra. I jämförelse alltså. Här finns det i alla fall någon typ av sväng, ett litet gnyende groove. Något de tre första låtarna helt saknar.

Faktum är att det faktiskt är plattans vändpunkt. Jag vet inte om det beror på just den tidsrymd som finns mellan låtarna eller hur dessa låtar sedan är placerade på själva skivan men man märker en tydlig skillnad i klass mellan låtarna. Aningen nöjt tillbakalutad kan jag konstatera att det ibland faktiskt lönar sig att ge artister, eller rent av människor i allmänhet, en andra chans. I Har du svårt att fatta sitter jag rent av och stampar takten med foten, Peps Persson-referensen är inte långt borta. Här har man verkligen fått upp tempot och blåssektionen gör ett oklanderligt jobb som kompare.

Trots att det tillslut dök upp ett och annat spår (även Mina barnbarn får mig att spontant digga pulsen), som faktiskt måste ses som helt godkänd dansmusik inom denna hybridgenre, håller inte konceptet av fullängdsskiva. Det finns helt enkelt inte tillräckligt många bra och intressanta låtar som kan hålla skeppet flytande. Som Ep tror jag däremot att Lasses Komet har tillräckligt många hyfsade låtar för att skapa en jämn och riktigt schyst balans. Nu är det alldeles för långa transportsträckor och kontrasterna blir alldeles för stora då just kvalitén är så pass varierande. Milt sagt.