Joyzine

[stäng]

Recension - Live

First Aid Kit
Arvikafestivalen
2009-07-04
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-07-05
Hemsida: myspace.com/thisisfirstaidkit

Att plockas upp och ges ut av Rabid Records, The Knifes egna skivbolag, är en indikation i sig. Man plockas inte upp av Rabid Records om det inte finns något speciellt. Betänk då att ingen av systrarna Söderberg ens har åldern inne för att gå på systemet (och med den anmärkningen lämnar vi åldersfixeringen). Jag har pushat för First Aid Kit sedan jag såg dem spela på Stora Dans på Hultsfred förra året, men aldrig hade jag kunnat tro att utvecklingen skulle ha varit så enorm på bara ett år!

Med en spelning på Roskildefestivalen dagen innan kan man förstå att Johanna och Clara Söderberg har med sig ett färskt självförtroende när det kliver ut på Andromedascenen strax efter halv fem på Arvikafestivalens sista speldag. Att möta det vrål som uppstår när de kliver ut skulle skrämma vilken dödlig människa som helst, men ingenting skrämmer First Aid Kit idag. En dryg timma senare står det klart att jag precis bevittnas Arvikafestivalens bästa spelning.

Inspirationen kommer från klassisk storytelling med influens av främst amerikanska artister som Bright Eyes, Dylan och storskäggen i Fleet Foxes (som för övrigt tar Apolloscenen i anspråk knappa en- och en halvtimmen efter att First Aid Kid spelat klart). Men inspiration är en sak, utförande en annan. Mycket har skrivits om den coverversion fröknarna gjort på Fleet Foxes och deras Tiger Mountain Peasant Song, och frågan är om den inte är bättre än storskäggens original, men det är ändå det egna materialet som smäller högst. Och återigen. Utförandet.

Man ska alltid vara försiktig när man behandlar politik och samhälle, risken är stor att allt faller platt, men man lider med den stackars kvinnan i You’re Not Coming Home Tonight. Hon gör allt för sin man men får inget tillbaka. Inte ens Regina Spector hade kunnat göra det bättre. Vi bjuds även på en ny cover, den här gången i form av en något omarbetad och moderniserad version av kanadensiska Buffy Sainte-Maries gamla krigsprotestlåt Universal Soldier. Ett låtval som känns självklart och som om den alltid funnits där redan från tidernas begynnelse, Buffy Sainte-Marie råkade bara hinna lite före systrarna Söderberg.

Vad jag får bevittna på Andromedascenen på Arvikafestivalen är något unikt. Något äkta, speciellt och fantastiskt. Frågan är nu bara hur länge till jag får behålla mina nu så kära Johanna och Clara, så snart världen på allvar får upp ögonen för dessa superbegåvningar kommer de ändlösa turnéerna avlösa varandra. Jag hoppas verkligen att flickorna är redo för stormen som kommer.