Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Thåström
Arenan, Skövde
2009-03-18
Av: Christian Stenbacke
Publicerad: 2009-03-19
Hemsida: www.thastrom.se

Bandet har gått på scenen och börjat bygga upp ett mörkt pulserande mantra; Pelle Ossler är där. Conny Nimmersjö är där. Alla är där. Nästan. Bara en person saknas. Ödets nyck har den här kvällen placerat mig längt fram till vänster om scenen, vid fotografernas tillhåll, och det är där jag först ser honom. Joakim Thåström. Men han ser inte mig, trots att våra blickar möts för den kortaste av sekund. För han är inte där. Han är någon annanstans. Så fick jag äntligen svaret på frågan som gäckat mig så länge, vart är egentligen den där sällsynta vargen du trodde var död? Svaret är: han är här.

Ni tycker säkert att jag överdriver, men jag lovar er, ögonblicket precis innan Joakim Thåström kliver på scenen är mäktigt, mannen lever för konsten, Thåström lever för musiken. Det finns inget annat. Bandet finns inte, publiken finns inte, ändå finns vi alla samtidigt, här och nu. Någonstans där börjar jag inse att kvällens spelning nog inte kommer bli så dum ändå. Thåström är inte utvecklingsstörd, en förövrigt rolig skröna som Fredrik Strage skrev om i sin recension av turnépremiären i DN, han är besatt.

Och då har jag inte ens redogjort för förutsättningar. ”Vacker död stad” kommer Joakim Thåström vråla fram senare under kvällen, och en bättre beskrivning av Skövde, vars slogan är ”Händelsernas Centrum”, är svår att ge denna onsdag i mars. Stadens kronjuvel, Arenan, är knappt halvfylld, trots att man ändå redan delat av utrymmet med nedfällbar klassisk grå gymnastiksalsvägg. Bakom scenen ser man uppfällda basketkorgar, framför borde man se människor. Det gör man, om än knappt. Ingen skugga på arrangören, Klubb Kaliber, de gör alltid ett bra jobb - Skövde är helt enkelt inte Thåström-land.

Desto bättre för mig. Och desto bättre verkar det även för Thåström, eller rättare sagt, han skiter i vilket. För jag kan säga så här, jag har – aldrig - sett Thåström så närvarade, så levande som ikväll. Självklart gör detta även underverk för låtarna. Kort BIOGRAFI med litet testamente är väl inte den solklara öppnaren man hoppats på, men den är likväl laddad, den är likväl direkt. Det har gnällts mycket på att Pimme valt att spela mycket från nya plattan på den här turnén, det har gnällts en del på nya plattan också för den delen, men ikväll gör de nya låtarna sig bra. Nya plattan, ”Kärlek är för dom” är inte så dålig som vissa vill ge sken av, den tar bara lite tid att helt förstå. Titelspåret, Kärlek är för dom, träffar rakt i ett trasigt hjärta, och visst drar man lite på smilbanden till den charmiga sjöbusekören i Långtbort.

Som sig bör finns det något för alla i kvällens setlista, som för övrigt ser något annorlunda ut jämfört med den från turnépremiären för några veckor sedan. Fortfarande inga Ebba Grön-låtar, men ser man till det övriga material Joakim Thåström släppt ifrån sig under årens lopp är det inga som helst problem att fylla ett liveset med en stor dos odödlighet. Och variation. Bitterljuva ballader som Fan Fan Fan, Ingen Sjunger Blues som Jeffrey Lee Pierce och Om Black Jim från den fantastiska ”Skebokvarnsv. 209” blandas med Thåström-typiska rockstänkare som Vacker död stad, Alla vill till himmelen och Du ska va President. Alla har vi låtar som är förknippade med brustna hjärtan och efterföljande sorgearbete – en av mina är Varför Är Du Så Tyst? När den spelas är jag just tyst, jag njuter tillsammans med bittra minnen.

Jag tror att ni har fattat vinken vid det här laget, Thåström fascinerar mig något oerhört. Visst, på det hela är spelningen inte lika bra som spelningen i Norrköping på förra turnén, och visst finns det lite mer att fila på i dynamiken i setlistan, men konstigt nog var det tack vare den pinsamt dåliga publikuppslutningen som allt fick en ny dimension. Den här spelningen kommer jag kunna leva på länge.