Joyzine

[stäng]

Recension - Live

Eric Gadd
Storan, Göteborg
2006-11-22
Av: Daniel Arosenius
Publicerad: 2006-11-28
Hemsida: www.ericgadd.com

Storans pråliga inredning gav denna höstmörka tisdagskväll en exklusiv atmosfär som i sedvanlig medelåldersanda andades både förväntningar och lugn. Eric Gadd, som under 18 år utgjort en betydande del av den svenska soulpopscenen, har med sitt högkvalitativa låtmaterial lyckats behålla en plats på podiet under hela sin karriär. Gång på gång har han bevisat att han ständigt har något nytt att komma med som falsettsångens okrönte konung. Scenens vardagsrumslika inredning förstärkte det intima intrycket och med det nysläppta samlingsalbumet "Gaddamn/Ultimate collection" färskt i bagaget var förutsättningarna för en bra konsert mycket goda.

Trots att det var annonserat för en "unplugged"-spelning hade Gadd med sig fullt komp i form av tre musiker som skötte sig exemplariskt från första stund. Efter en något krystad och förvirrad inledning med nerverna utanpå kroppen kunde också Gadd finna sin plats på scenen och styra musiken åt rätt håll. Musikernas närvaro var direkt och de visade tidigt prov på både skicklighet och smakfullhet i låtar som Why don't you why don't I, Do you believe in me och Eye of the Spirit. Till publikens stora glädje spelades flera äldre låtar, vilket trots allt var lite förvånande med tanke på att Gadd släppte ett nytt studioalbum så sent som i våras. Större delen av denna kväll utgjordes istället av en smakfull blandning av gammalt och nytt. Endast riktigt säkra livelåtar som Burning up och Meet me here fick plats i låtlistan som i övrigt dominerades av guldkorn från Gadds tidigare album.

Trots att Gadd har tagit sig igenom dessa låtar ett otal gånger förr, visade han en gnista och fantasi som lyste som en röd tråd igenom hela kvällen. Jag fick dock flera gånger en känsla av att han har tagit ut sin pension i förskott. Han har onekligen mycket energi som vill ut, är då den här typen av sofistikerade miljöer verkligen rätt forum? Miljön och musiken kändes stundtals lite motsägelsefull; sammetsbeklädda stolar och rödvinsdoft hör inte ihop med tungt funksväng. En riktigt skitig krogturné med mer svett och intimitet hade nog varit mer fördelaktig för Gadds del. Ingen behöver däremot tvivla på att Gadd vet vad han gör. Efter en stunds välrepeterat James Brown-sväng i Wish I, där bandet i det närmaste fick alla i den höststela publiken att klappa med, avslutade Gadd slutligen kvällen med en mycket fin version av Bara himlen ser på från debutalbumet "Hurra du lever pang du är död" från 1989. Det är skönt att se att det finns pionjärer som behåller greppet om scenen år efter år och vinner beröm enbart med talang och musikalisk kvalitet, vilket inte alltid är en självklarhet i dagsläget.