Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Eric Gadd
S/t, 2006
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2006-04-18
Hemsida: www.ericgadd.com

”Svennesoul” skrev någon om Eric Gadd och det är mycket möjligt att det är den bästa benämningen på det här självbetitlade albumet. Gadd är nämligen hela tiden ganska tilltalande, men totalt ofarlig. Han utmanar precis lagom, så att inga lyssnare ska falla utanför ramen. Låt gå för att han försöker vara låtsastuff då och då. Men när han inleder förstaspåret Sold your soul med att stöna fram ”nobody’s gonna give a fuck tonight” känns det mest krystat och småporriga C’mon, C’mon let’s love känns något obekväm i Gadds händer.

Att Gadd inte är särskilt hipp eller tuff är föga oväntat, det visste vi på förhand. Han skulle förmodligen inte klä i någon annan kostym än den här. Men jag kan tycka att han lite för ofta tar den enkla vägen. Han hade kunnat utmana lyssnaren något mer än han gör på den här skivan.

Slår man fast att Eric Gadd gör vit soul för hela Sverige bör man också erkänna att han alltid gör det kvalitativt. Nog för att han är lite feg, det han gör, gör han riktigt bra. Hela ”Eric Gadd” bär en småmysig, ytterst tilltalande känsla. Att han är en av de bästa i Sverige på den här typen av radiovänlig popsoul understryks bara ännu mer av den här skivan.

En fråga som väcks under lyssningen är, kan inte Petter engelska? Hans gästande i Paradise peace of mind är förvisso riktigt bra, men det känns lite malplacerat att han rappar på svenska. Antar dock att svaret på frågan är att han tjurskalligt vägrar att göra något annat än sin egen grej. Det vill säga rappa på svenska.

”Eric Gadd” kommer säkerligen leverera ett antal radiohitar och Svenssons kommer att vara nöjda. Det kanske bara är jag och några kritiker till som skulle vilja se en lite mer farlig Eric Gadd.