Joyzine

[stäng]

Recension - Skiva

Kent
Jag är inte rädd för mörkret, 2012
Skivbolag: Universal
Av: Mikael Mjörnberg
Publicerad: 2012-04-25
Hemsida: www.kent.nu

Så var vi där igen. Allas gunstlingar Kent släpper nytt album och alla, precis alla förväntas gå ner på alla fyra och lovsjunga Eskilstunas finest. Lycksaligt säga sig onanera sig till sömns med plattan i lurarna. Jag har lite svårt för fenomenet (och skrev en krönika om detta i annan publikation för en tid sedan: här ). Det blir lite löjligt att alla måste tokhylla allt herrarna släpper ifrån sig bara för att det är vad som förväntas.

Det ska dock inte förväxlas med att jag skulle anse Kent vara ett dåligt band (ett missförstånd som ofta uppkommer), inte alls. Jag tycker det är ett i sina finaste stunder mycket hörvärt gäng. Men proportionerna blir lätt lite väl stora.

När det är dags att lösgöra ”Jag är inte rädd för mörkret” slår hypemätarna som vanligt i taket. Den fyra minuter förlånga singeln 999 hyllades unisont vid släppet, men är naturligtvis inte roligare när den inleder den här skivan. Sen tar det sig dock tämligen omgående.

Petroleum är en upptempodänga med oerhört smittsam refräng och visst hörs det omedelbart att det är Kent. Gruppen har klivit ut ur den där industriskuggan de befunnit sig i på senare år och anammat ett snudd på arenalikt sound som fångar dess sinnebild på ett effektfullt sätt. Det är egensinnigt, det är stort och det är en förlängning av det trademark gruppen skaffat sig.

Jocke Bergs texter lämnar väl betydligt mer att önska på sina håll, men sånginsatsen är stark genom hela skivan. Kanske rent av en av de starkare på länge. Det känslosamt släpiga uttrycket passar bra till den musikaliska inriktning gruppen har valt på den här skivan.

Till de riktiga topparna hör dessutom Tänd på och Färger på natten. Låtar med starka refränger, snygga arrangemang och allmänt medryckande uppbyggnad. Där mäter sig Kent utan någon som helst tvekan med de finaste stunderna från den långa och framgångsrika egna karriären. Det är melodier som jag innerligt hoppas få avnjuta från livescenen till sommaren. Tyvärr klämmer man in lite för mycket slö utfyllnad däremellan för att det ska kännas riktigt helgjutet.

Därmed fortsätter Kent att vara Sveriges i särklass mest överskattade band. Men nog är ”Jag är inte rädd för mörkret” en bra skiva alla gånger.